Artikeln vänder sig av naturliga skäl inte till erfarna constructedrävar som är vana att framgångsrikt välja olika lekar för olika constructed-format inför turneringar. Men sådana lirare får mer än gärna höra av sig i kommentarsfället för att upplysa oss andra med lite tips.

Om vi stipulerar att hela poängen med valet av lek går ut på att resultatet i turneringen där den ska användas enbart ska resultera i ett så framgångsrikt turneringsresultat som möjligt. Hur ska då lekvalet gå till?

Den ursprungliga biasen jag har är väl att man vill välja den lek som är bäst i metagamet. Den som på pappret har bäst procentuell vinstchans mot de lekar man kan förvänta sig i formatet X vid tidpunkten Y. Men bara själva antagandet att en sådan lek alls existerar i varje enskilt meta game kanske är ett falsarium vad vet jag? Det är nog också beroende av hur man definierar "bäst" "meta game" och "expected value" osv.

Det är kanske inte så konstigt att jag inte vet hur man väljer constructedlekar, då jag egentligen är en utpräglad limitedspelare. Åtminstone under de senaste 20 åren har jag definitivt lirat mer limited! Jag har aldrig lirat en GP i constructed och min 25e-plats på Magic-SM 2011 var definitivt inte ett resultat av mina framskjutna constructedkunskaper. Tanken slår mig plötsligt att jag bankar in öppna dörrar och att bästa lekvalet eller processen som leder fram dit, nog är nog rätt olika för legacy och gentry om vi säger så. Alltså rent ärligt, hur gör man?

Brad Nelson har intressanta tankar här om lekval och varför förutsättningarna ändrats gällande detta de senare åren. Sammanfattningen av situationen enligt Brad Nelson är att man alltid ska spela den bästa leken, inte den man kan bäst i formaten Standard och Historic, men spela den lek du kan bäst i Modern. Men för att få ut något av processen behöver vi nog smalna av vad vi menar med lekval till turneringen X, i metagamet y vid tidpunkten z.

Förutsättningarna gällande att välja lek till en turnering är kanske fler än vad jag orkar räkna upp här och givetvis har jag missat något uppenbart, men betänk följande scenario:

Riffe är en magicspelare som gärna tycker om att tävla, ju högre nivå desto mer spännande och roligt tycker han det är. Riffe är inte helt oäven med constructed, men spelar helst limited. Riffe får en dag på FNM höra att om fem veckor ska det spelas en kvalturnering i grannstaden där det går att vinna en plats i en turnering utomlands. En turnering som sedan feedar det som numera kallas Pro Touren. Formatet för denna kvalturnering i grannstaden är ett relativt nytt constructed-format där Riffe för tillfället inte är så uppdaterad och inte har någon lek ihopsatt. Han känner inte heller några grinders som lånar ut kompletta lekar eller liknande. Riffe jobbar även heltid på det kommunala arkivet i sin hemstad och har inte någon återstående semester att ta ut för året. Så möjligheten att speltesta dagarna i ända fram till turneringen är ju något, även om Magic Online ju finns, begränsade.

Spelar det någon roll att Riffe spelat endast 10 matcher i formatet lifetime? I sådana fall vilken?
Spelar det någon roll att Riffe hellre spelar kurva ut-aggro än snusk-kontroll? I sådana fall vilken?
Spelar det någon roll att Riffe inte äger något de 20 chase rares som wizards printat i formatet de senaste två månaderna? I sådan fall vilken?
Spelar det någon roll att Riffe inte har koll på alla komplicerade regel-interaktioner med de tre vanligaste lekarna i formatet? I sådana fall vilken?
Spelar frågorna ovan mer eller mindre roll om det är ett eternalformat med en så stor kortpool som Legacy eller ett nyare format med en mer begränsad kortpool som Pioneer eller Standard (om nu det formatet finns fortfarande)?...

Cue en ocean av omöjliga följdfrågor att besvara, gärna featuring en rejäl dos personlig bias av anekdotisk karaktär med en hel mängd vidskeplighet och slumperfarenheter inbakat.

Efter mycket tänkande på scenariot ovan går det nog inte att svara på frågan i allmänhet, mer än i väldigt generella termer. Delfrågorna är kanske något enklare.

Flera proffs bland annat Reid Duke, Seth Manfield, Brian Demars och Autumn Burchett verkar tycka att det är bra att man bara spelar leken man själv gillar, känner till och kan spela bra och korrekt. Men det verkar samtidigt mest vara så i äldre format som Modern och Legacy. Där det gynnar dig att känna till fler intrikata interaktioner jämfört med mindre format med färre antal kortval som exempelvis Standard och Pioneer. Metagameing är svårt, men samtidigt kanske det allra viktigaste valet man gör inför en turnering. För det är en sak att spela den bästa leken, en helt annan att spela leken som är bra/bäst mot den bästa leken (som är den du oftast förväntar dig att oftast möta) om du förstår vad jag menar.

Själv har jag endast lyckats metagamea riktigt ordentligt bra en enda gång. I det dåvarande formatet var mono-svart kontroll överlägset dominant och "den bästa leken", därför förväntande jag mig att möta den mest. Detta eftersom det var en ren tävlingsturnering med ära och berömmelse på spel och slipade rävar från minst tre länder närvarande. De andra deltagarna kunde alltså i princip alla förväntas veta att den monosvarta kontrolleken var bäst i Standard-formatet just då.



Mitt livs enda "lyckade" metagameing ägde rum på en gammeldags enslots-PTQ på Faraos Cigarrer i Danmark. Året var 2014 och inför turneringen bestämde jag mig för att verkligen inte åka utomlands för att enbart spela 10 timmar monosvart kontrollmirror i standard. Så jag huxflux netdeckade en svartvit weenielek som slagit igenom i Asien kort före PTQn. Leken var specialdesignad för att slå dåtidens dominant i formatet Standard d.v.s. monosvart kontroll med Grey Merchant of Asphodel. (Med lyckat metagameande menar jag här att jag i princip fick flera gratisvinster i turneringen mot betydligt mer förberedda och erfarna spelare. Matchupen var så fördelaktig att det i princip kändes som att jag fick flera gratisvinster på väg fram genom Swissen.) Min WB-weenielek slog igenom på en GP i Japan bara 3 veckor innan PTQn och var specialdesignad att slå den svarta kontrolleken. Leken jag lirade hade flera uppenbara styrkor i det dåvarande Standardformatet:

1. Den var lätt att lära sig och att spela med.
2. Den var skulle jag vilja påstå vid tidunkten ganska okänd, eftersom den var relativt ny.
3. Den var otroligt bra positionerad mot "bästa leken" utan att för den sakens skulle automatiskt tappa det mot övriga lekar.

Jag vann matcherna i runda 1 och runda 2 enkelt. Sedan i tre mot en frodig dansk som jag sett på inf. med PTQer tog det lite stopp. Jag har sett honom på massor av kval-events men aldrig på en PT eller i GP-coverage så han borde ju vara ganska average som en själv, eller? Han spelade givetvis monosvart kontroll och lyckades ändå vinna ett tight game mot mig och därefter klagade och ropade: - JUDGE! då han märkte att jag hade en nedtecknad sideboard guide, vilket jag hade eftersom jag var ovan med formatet. Du pysen, jag har spelat sanktionerade magicturneringar sedan 90-talet, jag är inte född igår. Jag vet nog att det är tillåtet med enklare sideboard guides som snabbar upp och förenklar brädningen mellan dueller. Även om jag fick sätta honom på pottkanten gällande reglerna för sideboard guides, så vann han sedan matchen med 2-1 efter lite för bra användning av Underworld Connections. Runda fyra möter jag en lek som för en gångs skull inte är en monosvart kontroll utan en Naya-lek med planeswalkers och Voice of Resurgence. En för mig inte förväntad lek, men det gick åtminstone så bra att jag kunde vinna. Därefter vann jag ytterligare två matcher mot monosvart kontroll. Innan jag i runda 7 möter mannen som leder swissen. Han spelar? Givetvis monosvart kontroll, kul format! Jag tvingas mulla och vi småpratar lite. Dansken visar sig ha spelat magic i endast 10 månader och sitter nu här på PTQn och leder swissen efter 6 rundor. Inte illa pinkat av en trähäst, själv tog det mig 8 år från att jag började spela magic innan jag vann en sanktionerad turnering(det var en FNM). Jag vinner första duellen på grund av lekens design snarare än mina skills. Samt ska nu äntligen få nyttja min sideboard för maximal effekt på bord 1 i sena rundorna på en direktkvalificerande PTQ tror jag. Men av någon anledning så blir jag deck checkad inför duell två. Domarna hittar givetvis inget fuffens, men jag får tillbaka en helt stackad lek. Även om vi givetvis får extra tid för detta så försöker jag blanda fort och komma igång med duell två, då matcher mot svart kontroll kan ta otroligt lång tid i detta format. Jag blandar entusiastiskt men får dubbel-mulla för att få en spelbar hand och förlorar. Inför avgörande så upprepar sig lekproblemen efter deck checken och jag får dubbelmulla igen. Tack för det domarteamet! Det blir såklart förlust 1-2 och jag ligger sedan 4-2 i matcher totalt. Jag avslutar sedan turneringen genom att vinna mot ytterligare en monosvart kontroll-lek och en konstig Domri Rade-lek.

Ovan med constructed och standard i synnerhet, var jag ju på ett sätt nöjd med min 6-2 i constructed, jag kom 12a av 153 spelare, men ingen t8 var såklart ett nerköp när det var så nära. De jag förlorade mot under dagen var han som vann Swissen, samt han som vann hela turneringen (d.v.s. nybörjaren som lirat i bara 10 månader). Detta framskjutna resultat hade jag sannolikt inte uppnått utan en för dagen riktigt bra positionerad lek. Så det är ju uppenbart varför det är viktigt och bra att välja rätt lek till varje turnering. Men varför jag lyckades med detta i just denna turneringen men inte i alla andra constructedturneringar kan jag dock inte riktigt förklara. Men det är sällan man spelar format med en så tydligt positionerad bästa lek som Monosvart Control var vid den tidpunkten. Men det är ju bara mitt intryck. Själv har jag övergivit standard för länge sedan och hänger sedan många år inte med i vad som är bästa leken. Då kan man defintivt inte metagamea formatet längre!

Ursäkta den långa utvikningen, men frågan kvarstår.

Alltså hur gör man? När man metagamear framgångsrikt alltså?