– Skada på stacken?
För den som spelade Magic mellan 28 april 1999 och den 17 juli 2009 känns frågan inte bara igen, den var en standardfras som yttrades i stort sett i varje combat.


Psst: Du har väl inte missat de tidigare inlagorna i serien, med artiklar om Dominaria, Ravnica, Innistrad och Arabian Nights?


Magic 2010

I dryga tio års tid, från det att stacken infördes i och med de genomgripande regelförändringarna som kom med 6th Edition, fram tills dess att Magic 2010 släpptes, så gick allting utom att spela land på stacken. Ganska logiskt egentligen, skall någonting hända i spelet så får det ta vägen via stacken.
Sedan kom Magic 2010. Och över en natt så försvann ”skada på stack” och med det fem (i en PTQ) till tio (prerelease) procent duellvinster för oss som fattade hur det fungerade. Proffscommunityn var i uppror. PTQ-grinders och flitiga GP-besökare var särskilt upprörda. Med de nya reglerna hade Wizards, återigen, ”dödat Magic”!


Att combatskada inte längre gick via stacken var faktiskt bara en av ett flertal förändringar. Det går inte att tala om Magic 2010 utan att först gå igenom regelförändringarna. Inte heller är det meningsfullt att utnämna det bästa kortet i setet utan en genomgång av förändringarna, det är en kontextuell utnämning och inget som sker i vakuum.

I den här artikeln kan ni läsa om samtliga förändringar som genomfördes och varför Wizards ville införa ändringarna. I korthet ville de bli av med en del klumpiga begrepp och göra spelet (särskilt combat phase) mer intuitivt. Jag tror ingen varken hade eller har några större problem med att ”comes into play” döptes om till ”enter the battlefield” eller att ”goes to the graveyard from play” blev ”dies”.

Jag har faktiskt förlorat en match på att ”removed from game” byttes ut mot ”exile” då förändringen innebär att Cunning Wish inte längre kan hämta tillbaka en flashbackad Moment's Peace, men jag har sedan länge accepterat och kommit över just den förlusten.


En annan förändring var nomenklaturen runt ”cast”, ”play”, ”activate”. Reglerna förändrades så att förmågor aktiveras (”activate an ability”), land spelas (”play a land”) och spells kastas (”cast a spell”).
Om något är detta ännu inte helt glasklart då en tillåtelse ”to play” även innefattar spells, läs på t.ex. Experimental Frenzy och Thief of Sanity från GoR för att se den subtila men viktiga skillnaden*.


När det kommer till att göra spelet mer intuitivt så blev kontroverserna desto större. ”Mer intuitivt” anser vissa är en eufemism för ”enklare”, vilket i sin tur är en eufemism för ”dummare”. WotC hade helt enkelt ”dummat ned” spelet för att appellera till en större publik, sälja fler paket och tjäna mer pengar, de giriga asen! Och de hade mage att offra en del av turneringsspelarnas edge gentemot nykomlingar och casuals för att uppnå detta (att maximera avkastningen är för övrigt, för alla vinstdrivande företag, inte bara något som faller sig naturligt utan även ett lagstadgat krav).


Nåväl, det var inte att mana burn försvann som upprörde spelarna (den enda synbara effekten var att Mindslaver inte längre behövde en specialregel) utan det var hur combat fungerade som var den stora vattendelaren.
I och med att skada inte längre gick på stacken så blev alla studs och preventeffekter strikt sämre. Dessa kunde inte längre användas för att rädda ditt djur med skada på stacken. Dessutom försvann en lucka att använda pump (typ Giant Growth eller tappa en Kabuto Moth) efter att skada var stackad. Och Sakura-Tribe Elder blev aldrig lika bra igen, med de gamla reglerna kunde du blocka t.ex. en Dark Confidant, lägga skada på stacken och sedan offra Eldern.
Detta gjorde spelet mindre komplext. Den som påstår något annat har fel. Men frågan är om det gjorde spelet sämre eller bättre?


För den som anser att glädje är att lägga Flametongue Kavu och döda en 4/4, sedan blocka en annan 4/4 och med skada på stacken lägga Repulse för att tappa upp och låta Kavun skjuta ned en tredje 4/4 är svaret såklart att spelet blev sämre. Jag har även goda minnen av en draft på SM där jag hade turen att öppna Chromeshell Crab, som blockade en 4/4 och sedan bytte bort sig själv med skada på stacken. Ett trick som inte längre kan upprepas.
För de som gillar att lägga ut 4/4:or och attackera blev spelet bättre. Döm själva!


Det var inte bara reglerna som ändrades i och med Magic 2010, hela konceptet grundset förändrades. Från Revised fram till Tenth Edition (ej att förväxla med Magic 2010) så bestod grundseten av återtryckningar. Endast reprints. Magic 2010 innehöll förvisso ganska många tunga reprints (vad sägs om exemplevis de enorma Bogardan Hellkite och Darksteel Colossus, manadjuren Llanowar Elves och Birds of Paradise var självklart med som i alla grundset sedan Alpha, eller ett litet oskyldigt filterkort som hette Ponder?) men för första gången sedan Alpha innehöll ett grundset helt nya kort.
Innan setet kom var det dock (förutom reglerna, men nu släpper vi det) mest snack om en reprint. Lightning Bolt var tillbaka, vilket både förvånade och gladde de flesta av oss som trodde att Shock var här för att stanna. Dessutom kom en del funktionella reprints som bara bytt namn, t.ex. blev Remove Soul till Essence Scatter och Civic Wayfinder bytte namn till Borderland Ranger.

Originalversionen av de fem Planeswalkers som vi introducerades till i Lorwyn kom också tillbaka.


Vad var då nytt? Några stabila dubbelländer i form av de så kallade checkländerna trycktes för första gången. Varje färg associerades med en varelsetyp, och dessa typer fick varsin Lord, alvernas var bäst och ser en del spel än idag. Annars så trycktes en del kort som sett lite spel i olika format, t.ex. Silence, Sleep och Honor of the Pure. Magic 2010 innehöll också en tvättäkta sleeper hit i Burning Inquiry. Men det kan bara vara ett kort som var bäst i setet, och det kortet kan bara vara Baneslayer Angel.





Ängeln rörde upp känslor även den. Det började förvisso glunkas i turneringsleden redan när Planeswalkers kom. Men Baneslayer Angel var beviset för att ett skifte hade skett. Hoten var bättre än svaren (innan hade det alltid varit tvärtom, Swords to Plowshares var bättre än Serra Angel). Faktiskt hade Wizards genom att trycka en mängd kort av denna typ skapat en helt ny arketyp. Kontroll och Aggro hade funnits sedan spelet släpptes. Kombo uppstod strax därefter. Men Mid-Range var något helt nytt. Här och här kan ses två leklistor med exempel på just detta. Detta spädde på den redan upprörda stämningen bland de som hade uppfattningen att ”enklare = dummare = sämre”.

Jon Finkel sammanfattade det hela i kommentaren: ”[…] Magic as a game is being dumbed down to some extent […] It’s threefold. First, as I mentioned before, the good cards are more obvious. Second, there are far fewer small decisions—they’ve turned Magic into less a game of chess and more a game of haymakers. Third, and this is related to the last point, the increase in power of threats (creatures, planeswalkers) vs. answers (noncreature spells).”.

Å andra sidan så finns det numera de som är så vana vid att midrange är bäst att de anser att man kan testa hur roligt/bra ett standardformat är genom att kolla om Baneslayer Angel skulle spelas i formatet.


Mid-range var i alla fall här för att stanna, och hoten är fortfarande bättre än svaren, Magic fick fler och fler spelare och Baneslayer Angel (som numera dock mest brädas in av kontroll-lekar) var kortet som definierade skiftet.


Magic 2011

Magic 2011 (M11) släpptes den 16 juli 2010 (vad är det med engelsktalande människor och den irriterande ovanan att namnge saker i ett framåtblickande tidsperspektiv? Varför ska de kalla 1800-talet för nittonde århundradet? Varför kalla ett set som släpps mitt i 2010 för Magic 2011?) och upprepade mer eller mindre konceptet från Magic 2010 (från år 2009…). En hel del reprints blandat med nya kort som de tyckte vore bra om de fanns i Standard. Totalt 229 kort, exklusive basics, innehöll setet.


I likhet med Magic 2010 trycktes självklart Llanowar Elves och Birds of Paradise om (ett standard utan minst åtta manadjur för en mana var otänkbart), liksom Lightning Bolt. Istället för att trycka om Essence Scatter så valde man istället Mana Leak. Det fick inte vara för lätt att kontra creatures… Negate fick dock vara kvar. Förra setets MVP Baneslayer Angel fanns också kvar.


De nya kort som trycktes var antingen på temat ”lite sämre variant av ett gammalt kort som var för bra” eller ”spell förklädd till varelse”. I den första kategorien hittar vi t.ex. Pyretic Ritual, som ju är Dark Ritual för en mana extra och Preordain som var ett försök att fixa Ponder som var ett försök att fixa Brainstorm som var ett försök att fixa Ancestral Recall. Det trycktes även nya Leylines i alla färger (förutom den svarta, Leyline of the Void som trycktes om), och den minnesvärda är den vita Leyline of Sanctity.


I den andra kategorien hittar vi Squadron Hawk, för det är orättvist att en (vit!) varelse inte skall kunna ge kortekonomi och Obstinate Baloth för att en varelse (grön) måste ju såklart kunna kontra både ryck och aggro. Till sin spets tages detta koncept dock av de fem titanerna. Kanske är spetsen lite väl långt utdragen med dessa? Man misstänker att Wizards övervägde att helt sluta trycka spells och bara göra permanenter, i förlängningen bara creatures. Till denna grupp får räknas även Steel Overseer, som är en creature som varje runda lägger en gratis Titania's Boon.

För att citera Brian Kibler, känd för att älska stora creatures: ”Primeval Titan is a card I kinda hate. It’s my least favourite card to win a Pro Tour with. […] It’s barely a creature, it’s just a combo spell attached to a 6/6 body that’s just incidental. I really didn’t wanna play it but just couldn’t beat it with my real creatures”.


Vid det här laget börjar läsaren förstå att jag inte var helt frälst av den nya inriktningen Magic tog runt decennieskiftet, vilket kulminerade i en rage quit (på 3-0) från Theros-prereleasen och en arg artikel något år senare. Vad detta har att göra med det bästa kortet i M11? Svaret är ganska ironiskt:

Trots de massiva djuren som skulle göra spells överflödiga och att jag skrivit artiklar om hur jag spelar med (och gillar) Primeval Titan så finns det ett kort i M11 som bara är bättre än de andra, titanerna inräknade, ett kort som konsekvent spelas i alla Eternalformat där det inte är bannat. Ett kort som jag köpt en Pauperlek (på franska) delvis för nöjet att spela med. Ett kort vars text lyder: ”Scry 2. Draw a card.” Japp, Preordain är det bästa kortet i M11.




Magic 2012

Den 15 juli 2011 var det dags för: Magic 2012!
Återigen 229 kort (som inte var basic-länder). Återigen en blandning av reprints och nymodigheter.

Det som skiljde M12 från tidigare grundset var att det var ganska roligt att drafta. Visst hade det funnits ambitioner att göra både M10 och M11 till draftbara set men det var först med M12 som det faktiskt inte kändes som en arbetsuppgift att spela mer än tre drafter. Tidigare grundset än så skapade en draftupplevelse att jämföra med en straffkommendering, men vad skulle man annars göra om man ville få ihop Birds of Paradise eller Counterspell till sina lekar på Magic Online?

Ett tema som fortsatte från M11 var gubbar med påhängda spells, Titanerna trycktes på nytt och Grim Lavamancer släpptes tack vare en reprint in i Modernformatet. Även Goblin Grenade har M12 att tacka för att den är Modernlegal. Mana Leak fick också vara kvar.


Den stora grejen med M12 var annars att det kom nya versioner av de fem Planeswalkers vi börjat vänja oss vid. De nya var såklart lite bättre än den första versionen (som då hade ansetts på gränsen till för bra). Denna trend med ständigt lite bättre Planeswalkers fortsätter än idag, faktiskt så är varje ny iteration av Chandra mitt personliga favoritexempel på power creep, se bild:

• Den första versionen kostar fem mana att lägga och pingar en spelare,
• den andra (Chandra, the Firebrand som kom i M12) kostar fyra mana och pingar en spelare ELLER en creature,
• den tredje iterationen pingar en spelare OCH en creature,
• medan den senaste versionen bara är dumt bruten: den gör direktskada i spelare, dödar i stort sett samtliga djur, ger kortekonomi och extra mana samt har en oslagbar ultimate, fortfarande för fyra mana.

Annars saknar egentligen M12 några för setet nya kort som starkt står ut så här sju, åtta år senare. Det finns en del stabila kort som smyger sig in i Modern, som Timely Reinforcements i -kontroll, Spirit Mantle och Gladecover Scout i Bogles och Visions of Beyond i monoblå mill (okay den sista är tier 3). Chandra's Phoenix var ett dugligt kort i Standard, och den som spelar någon sorts tribalutmaning kommer nog alltid inkludera Adaptive Automaton i sin lista.


Jag har faktiskt bara kunnat gräva fram ett kort från M12 som spelas som ett playset i en bra lek (förlåt, Bogles-älskare!), nämligen:



Vi får tacka Modern Humans för att denna Creature – Illusion tar platsen som M12:s bästa kort, den enda icke-Human som kvalar in i leken. Att spelare är beredda att spela Phantasmal Image trots att åtta av länderna i leken (Cavern of Souls och Unclaimed Territory) sällan kan användas för att spela ut den säger något om kortets styrka.


Därmed är en lång artikel (vissa skulle säga rant) om regeländringar och lekarketyper till ända och författaren hoppas att ni tar med er att Mid-range är en nymodighet och att Preordain är ett kul Magickort!


*: Play används både för att lägga land och för att lägga ut kort av okänd typ, medan cast kräver kortet är en spell och inte ett land. Därför kan Experimental Frenzy (använder "you may play") användas för att spela länder från toppen av leken, men du kan inte lägga länder du tagit med Thief of Sanity, som ju säger att "you may cast".