Hursomhelst. Jag heter Magnus och har fått glädjen att skriva om de fyra första expansionerna: Arabian Nights, Antiquities, Legends och The Dark. Inom Magic-kretsar är sannolikt det närmaste jag kommer någon form claim-to-fame inom den tidsepoken - ett decennium av att arrangera VM i det s.k. 93/94 formatet och runt 350 artiklar/bloggposter med fokus på eran står på det lokala Magic-CVt. Dessa seten representerar en speciell period av Magic för mig, något de har gjort sedan jag först plockade upp korten för ganska exakt 24 år sedan.

Att säga vilket kort som var ”det bästa” i de första fyra expansionerna kommer med en annan kontext än den vi har idag. Dessa seten levde i en tid innan de flesta spelare hade tillgång till internet eller leklistor, innan Pro Touren, och innan många av teorierna som vi idag upplever som självklara. Före koncept som manakurva, kortekonomi och tempo var förstådda av gemene turneringsspelare. Så för att reflektera detta tänkte jag att vi för varje set först kollar på expansionens mest populära kort vid release, och även vilket kort som blev expansionens största ”sleeper hit” långt efter att paketen lämnade butikshyllorna. (Men nu när jag för en gångs skull har chansen att skriva på svenska kommer jag utnyttja detta till fullo och kalla “sleeper hit” for “dold talang”.)

Arabian Nights!



Vid release
Arabian Nights blev den första expansionen till Magic när den släpptes i December 1993. Det finns otroligt mycket att säga om Arabian Nights, men för att på något sätt hålla mig till ämnet låter jag Garfield sammanfatta (från ett mail till Dave Pettey i 1993): ”This is just an expansion, so I’m not going to worry about balance. People will just play it for flavor, and when they get tired of it, they’ll stop playing with it.”

Ett kort vars balans oroade ett flertal av speltestarna skulle också komma att bli expansionens första “chase card”, och när DCs första Banned & Restricted lista kom i januari 1994 var detta det enda kortet från Arabian Nights som bedömdes starkt nog att det krävde en begränsning (jaja, Rukh Egg blev faktiskt också begränsad i samma veva, men det handlade mer om att det inte fanns errata på den tiden och en del lokala spelgrupper misstolkade kortet till att bygga en Rukh om det slängdes från handen). Om det var ett kort man ville öppna i December 1993 var det Ali from Cairo. Även ett år efter releasen av AN hade Ali en prislapp på runt det dubbla av t.ex. Library of Alexandria. Idag ser han i princip inte spel alls i något av de formaten han är legal i, men i tiden innan Revised kom till butikerna var Ali otvivelaktigt kungen.

Bästa kortet
Ja, det är ju Library of Alexandria.
Det finns flera som hävdar att biblioteket var Magics de facto ”bästa kort” i en lång period av spelet. Om vi begränsar oss till kortpoolen från 93/94 är det inte så svårt att argumentera att det är ett starkare kort än Black Lotus eller Ancestral Recall, och Library är också ett av mycket få kort som flera spelare i 93/94 formatet menar bör bannas. Nu, ett par decennier senare, är hot generellt bättre och spelet generellt snabbare så Lotus och Ancestral har utan tvivel återtagit tronen, men det är fortsatt sällan mer än en handfull kort som ligger över biblioteket på dagens topplistor över spelets bästa.

Dolda talanger
Arabian Nights bidrog också med ett de viktigaste korten i kontemporär Vintage, den anakronistiska Bazaar of Baghdad. Basaren ansågs kall som frost i nära ett decennium efter att den först trycktes. Anekdot: Jag bytte till mig en Bazaar mot tre 4th Edition Mishra’s Factory i 1998 innan jag bytte bort den mot en Deflection. Kortet var nästan bara intressant på grund av namnet och rariteten. Men så i 2002 kom Judgement och tog med sig Worldgorger Dragon till spelhallarna. Vintageleken “The Dragon” utnyttjade synergin mellan Worldgorger Dragon och Animate Dead för att få obegränsat med mana, och med en Bazaar i spel fick man också milla ner hela sitt bibliotek i graven. När det var klart var det bara att animera en Ambassador Laquatus och ta bort motståndarens lek.
Ett par år efter The Dragon hade fått härja i Vintage trycktes det första Ravnica-blocket och mekaniken Dredge bröt Basaren itu. En Dredge-lek i Vintage kan idag utan större problem mulla till tre och fortfarande vara favorit att vinna första duellen mot samtliga lekar i metat så länge Dredge-spelaren har en Bazaar of Baghdad på starthanden.

Övriga aktade
Arabian Nights hade en powerlevel på varelser som Magic inte fick se åter innan Invasion-blocket. Ett par av varelserna från Arabian som trycktes om i Revised (Serendib Efreet och Kird Ape) ansågs ligga så högt över kurvan att de blev bannade i extended. Erhnam Djinn var grönts tveklöst starkaste midrange-hot under 90-talet. Och Juzam Djinn (som idag kan skryta med setets högsta prislapp) fanns länge i diskussionen om “Magics bästa varelse”. Juzams siffror ser kanske inte så imponerande ut bredvid dagens pumpade kritter, men jävlarimig om han inte fortfarande är bland de tuffaste hoten man kan framkalla.


Antiquities!



Vid release
Jag kan ge förvarning redan nu att alla chase cards är varelser. Varelser var där man ville vara. Och Antiquities krossade alla tidigare storleksrekord med den massiva Colossus of Sardia. Inte bara slog den sönder Force of Nature på stridsfältet, men den hade också en färglös kostnad och dess nackdel dödade inte kontrollören om saker gick åt fel håll. Om du hade bytt bort en koloss mot två Mishra's Workshop i 1994 hade du gått back på det bytet.

Bästa kortet
Mishra's Workshop är dumt bruten. Shoppen blev begränsad i juni 1994, men försvann av någon anledning från listan i slutet av 1997. Sedan dess har någon variant av Workshop-lekar huserat i det översta skiktet av Vintage mer eller mindre konstant. Många ser Mishra's Workshop som den egentliga orsaken till att kort som Trinisphere, Lodestone Golem, Chalice of the Void och Thorn of Amethyst blev begränsade, när den riktiga boven alltid var Workshopen själv.

Dolda talanger
Det råder ingen brist på stabila länder i Antiquities, men ett lag som tog lång tid på sig att nå en kompetitiv division var trion Urza’s Tower, Urza’s Mine och Urza’s Power Plant. På 90-talet fanns inget enkelt sätt att konsekvent samla “tronen” (i alla fall inte innan Crop Rotation trycktes), men framför allt kan de ha hamnat i skuggan som följd av att Strip Mine mer eller mindre gratis kunde sabotera strategin. När Strip Mine till slut blev begränsad var det Wastelands tur att sätta käppar i hjulet. Men dryga 17 år efter att UrzaTron först trycktes skapades formatet Modern, och idag är Tron en av de starkaste lekarna i Magics mest spelade Eternal-format.

Övriga aktade
Länder var som sagt rejält tunga i Antiquities. Strip Mine är än idag den absoluta guldstandarden för landpaj, och har äran att vara bannad i alla format söder om Vintage (där den varit begränsad sedan 1996). Mishra's Factory är fadern av alla varelseländer och hade sannolikt totalt förvrängt standard om den hade tryckts idag. Fabriken ser fortfarande gott om spel i Vintage och Legacy, och man kan argumentera för att den ännu håller fanan som “bästa varelselandet i Magic” (möjligen vid sidan av Inkmoth Nexus). Andra kort som varit ordentligt eftertraktade i Aq inkluderar Argivian Archaeologist (setets dyraste kort under mitten av 90-talet) och Candelabra of Tawnos (bl.a. starkt tech i Legacy High Tide under mitten av 00-talet).


Legends!




Vid release
Legends är en otippat stor expansion. Större än Beta. Den är rentav större än Arabian Nights, Antiquities och The Dark tillsammans. Och kvalitén i Legends är minst sagt spretig. Nära hälften av korten är rätt och slätt ospelbara utanför de klantigaste av klantlekar. Ett bulkrare från Legends får dagens bulkrare att se som något direkt ur P9, och ett bra rare från Legends är en fullständig studie i fusk.

För referens presenterar jag Legends kraftskala över rares:

Spoiler:

GömVisa

Det är på samma sätt lätt att tänka sig Legends som ett set fullt med kraftfulla uncommons i stil med Karakas, Sylvan Library och Land Tax, men för varje stabilt uncommon finns en handfull av kalibern Dwarven Song, Adventurers' Guildhouse, Quagmire, Pradesh Gypsies och Seeker. Sammanfattningen är att Legends-draft är horribelt och att man bör first-picka Wolverine Pack.

Med det sagt så var det ju ett riktigt tufft set. Legends införde trots allt legender till spelet. Det var också det första setet med flerfärgade kort och introducerade banbrytande mekaniker som Rampage och Bands with Other. Men för de glada kidsen på 90-talet var det legenderna med den gyllene ramen som gällde. Och ingen av dem var större eller bättre än de fem gammel-drakarna. En Elder Dragon Legend kunde vara värd ett tvåsiffrigt antal dubbelländer i byte innan Chronicles kom och dödade Magic. Stora som hus, flygande, och med en insignifikant underhållskostnad var drakarna de sanna legenderna i setet.



Bästa kortet
Legends bästa kort omfattas inte av den gamla reprintpolicyn - och är därmed fritt att tryckas om i valfritt set - men redan i 1998 uttalade WotC att “the entire R&D team would have to be hit by a bus before we would reprint Mana Drain.”
Nu har ju faktiskt Mana Drain tryckts om så sent som i Iconic Masters 2017, men vi kan anta att de syftade på ett standardlegalt set. Mana Drain är på enklaste vis spelets mest orättvisa kontring. Den kanske inte är starkare än Force of Will i Vintage - det enda sanktionerade formatet där den är legal - men jag skulle ändå säga att den är mer bruten än FoWen i ett vakuum.
Eller för att citera Reid Dukes reaktion i ChannelFireballs pågående videoserie om de bästa Magic-korten genom tiderna, när han får höra att Mana Drain hade bedömts vara nummer 22 (av de 18,000 kort vi har idag): “This one should be higher, I think. It is just one of the best cards ever printed. [...] If you told me this card, Mana Drain, would be legal in some, like, nondescript format that I had no information about, I'm taking Mana Drain over Force of Will; I'm taking it over Mox Sapphire; I'm taking it over Jace, the Mind Sculptor. Like, outrageous card!”

Dolda talanger
Det svartkantade kortet med Magics näst längsta namn (tvi dig, Okina, Temple to the Grandfathers), The Tabernacle at Pendrell Vale, gjorde inget stort väsen av sig under sitt första decennium. Det var först när Lands och Eternal Garden poppade upp i Legacy som kortet började få en popularitet man kunde höja ögonbrynen åt. En god vän till mig köpte sitt ex för 400 kr runt 2010 till sin Eternal Garden lek. Strax efteråt lade han Magic på hyllan fram tills för någon månad sedan då han kom tillbaka för att sälja av en stor del av sin samling. Han blev minst sagt förvånad över resan som kortet hade gjort i Legacy sedan dess. "Tältet" har visat sig vara en otroligt stabilt bild, och ett nyckelkort i en av formatets bästa lekar.

Övriga aktade
Legends har haft en rejäl samling begränsade kort. Falling Star, Mirror Universe, Recall, Sword of the Ages, Underworld Dreams och Land Tax har alla haft huvudet på blocket i olika format. Men ingen av dessa, möjligen undantaget Land Tax, hade sannolikt varit för bra för dagens Standard. Några pjäser som däremot verkligen hade fått många att sluta spela är Moat, The Abyss och Nether Void. De starkaste korten i Legends är nära omatchade i sin effektivitet att hindra folk från lägga kort, anfalla med varelser, eller på enklaste vis spela Magic.


The Dark!




Vid release
För att vara brutalt ärlig var The Dark ett ganska svagt set. Stämningen var absolut bra, och korten var tuffa, men snittet på styrka var bland de lägsta i spelets historia. Vi snackar kort som Sorrow's Path, Deep Water, Fasting och Erosion på den lägre änden av spektrumet, och Grave Robbers, Knights of Thorn, Bog Imp och Scarecrow runt mitten. Men ett riktigt sjujäkla hästkort skulle setet bidra med, en ny varelse som skulle slå alla tidigare tjock-rekord. Leviathan var större än ett hus, och man behövde trots allt inte offra mer än åtta Islands för att få slå med honom två gånger. Och då vann man ju?

Det kan vara lite svårt att förstå hur tuff Leviathan var i 1994 för dem av oss som idag kollar på en Gigantosaurus och utbrister “lol future bulk”. Så jag grävde upp en prislista från September 1994 på usenet som räknade ut snittet av vad kort faktiskt såldes för online under den tiden. För er som inte orkar gräva igenom hela listan själva såg snittpriserna på top16 dyraste kort i Magic ut såhär:

1. Black Lotus $39.53
2. Forcefield $32.84
3. Gauntlet of Might $30.2
4. Mox Sapphire $28.25
5. Mox Ruby $27.58
6. Leviathan $27.44
7. Timetwister $26.86
8. Mox Pearl $26.42
9. Mox Emerald $26.27
10. Mox Jet $24.65
11. Nicol Bolas $24.54
12. Chaos Orb $21.88
13. Palladia-Mors $21.69
14. Vaevictis Asmadi $21.64
15. Lich $21.21
16. Time Walk $20.44

Mer eftertraktat än sex av nio Powerkort! Sex gånger så dyr som en Underground Sea! Bara för alla fiskhatare att hoppa upp och kamma sig.

Bästa kortet
Leviathan var lyckligtvis inte det bästa kortet i The Dark. Däremot träffade expansionen mitt i tjurögat med Blood Moon. Blodmånen har haft ett enormt inflytande på hur vi kan bygga våra lekar. Innan månen kom fanns det i princip noll incitament att spela annat än dubbelländer och non-basics som manabas. Blood Moon tvingade folk lägga rent mjöl i påsen.
Eller för att citera en Åke Storm i Svenska fanzinet Lord of the Pit #2, 1994: “Av någon anledning jag inte känner till så har Wizards of the Coast nu släppt ut ett kort på marknaden som definitivt ställer till elände för multifärgspelaren. Detta kort (vilket jag innerligt hatar) heter Blood Moon. [...] Det kortet är också ett av huvudskälen till varför jag slutat spela med min multifärglek. Jag tycker att det är synd att detta kort släpptes ut på marknaden eftersom det i stor utsträckning omöjliggör spel med många färger [...] Som tur är finns det inte så många Blood Moon i Stockholm.”

Effekten av Blood Moon visade sig rentav så stabil att folk än idag snickrar ihop specifika lekar för att utnyttja den, såsom Moon Stax i Legacy och Blue Moon i Modern. Blood Moon: Straffar giriga manabaser sedan 1994.

Dolda talanger
Tormod's Crypt var inte direkt ett kort man ringde hem till mamma om i 1994. Kryptan hamnade lätt bredvid fjas som Dark Sphere och Delif's Cone i listan över kort för noll mana och med noll effekt. Med dåtidens timing-regler var det inte ens alltid möjligt att använda den som svar på att någon spelade Regrowth. Men med tiden som spelet utvecklade sig och nya kort som använde graven som resurs släpptes blev Tormod's Crypt mer och mer kraftfull. Under 00-talet var det ett av de viktigaste brädkorten i Eternalformat, och än idag ser man kryptan dyka upp i diverse Vintage-listor.

Övriga aktade
Ball Lightning är ett av The Darks mest färgstarka kort, och en av få varelser från mitten av 90-talet som har en Pro Tour Top8 från 2010-talet på CVt. Ett annat ruskigt fint kort är Fellwar Stone, en manasten som lyckas vara kraftfull utan att vara bruten. Men när man tänker på ikoniska kort från The Dark är ofta Maze of Ith ett av de som ligger närmast till hands. Efter att The Dark släpptes blev labyrinten snabbt begränsad i Vintage, men släpptes fri igen när combo-vintern tog över 1999. Varelser verkade inte riktigt lika viktiga att hålla i schack bredvid kort som Memory Jar, Tinker och Tolarian Academy.

Maze of Ith var förresten något så underligt som ett väldigt ovanligt commonkort, tryckt med raritet c1. Vid senare reprints (i Masters-set) har Maze alltid sorterats som ett rarekort, men i The Dark var den otippat nog på common-arket.



Sådär! Detta var underhållande att skriva. Men nu har det blivit dags att lyfta på hatten och invänta artiklar om nyare expansioner.

Spoiler:

GömVisa

Även om en annan kan tycka att Magic var fullt adekvat även utan en massa spexiga expansioner...

Det är hisnande hur långt Magic har kommit sedan 1994. Men om du tycker de första utgåvorna låter som hejdundrande kort att spela med kan det var kul att kolla in på Oldschool-bloggen. Det finns mycket kul att utforska från Magics barndom.

Kos och kram,
Mg