En vis person sa en gång: ”Skrivande är som ingenjörskonst. Du är inte färdig när du inte kan lägga till något mer, du är färdig när du inte längre kan ta bort något.” Jag hörde inte detta direkt från den vise mannen, utan från Ben ”Yahtzee” Croshaw, eminent tv-spelsrecensent, krönikör och författare, men budskapet nådde fram. Den här artikeln blir betydligt kortare än de tidigare jag skrivit på SvM, inte för att en minoritet av kommentarerna påpekat att de tidigare alsternas digra längd gjorde dem dåliga, utan för min egen skull – det tar trots allt ett par arbetsdagar att researcha inför, skriva och redigera en artikel på femtusen ord. Det finns ju poänger med att skriva långt också, men likt poesi vill jag i min arrogans se skrivande som en konst i att säga mycket med lite, snarare än att försöka, likt en politiker, säga lite med mycket.
Alla som är med på ironin räcker upp en hand.
Ett bekymmer med Commander 2013 som jag inte var beredd på innan det släpptes är hur produkten förpackas och säljs till butiker.
Mind Seize, den grixisfärgade leken, innehöll förutom även och även , de två tidigare väldigt svaga EDH-kort överlag, men desto bättre i Legacy och det senare åtminstone på pappret riktigt EDH-godis för dem som spelar rampstrategier, BGx eller liknande. Särskilt de två tidigare nämnda korten gjorde att efterfrågan på leken redan från start var mycket hög och lekarna såldes till butiker enkom i förpackningar om fem. Med andra ord kunde man som butik inte köpa in 50 Mind Seize och sälja till spelarna, man fick istället 50 exemplar av alla, vilket inkluderade de andra långt mindre populära lekarna – och butiker som därför vill stilla sina kunders hunger på grixisleken kan idag mer eller mindre ljudisolera med nayalekar om de så vill. Det här leder till ett problem i nästa led, då andrahandsvärde inte är så enkelt att sänka. Det är inte heller särskilt troligt att ser en reprint i ett nytt standardlegalt set, på samma sätt som , ett annat commanderkort som under en tid låg i ungefär samma prisklass som . Under slutet av 2012 och början av 2013 fick man punga ut en bit över 300:- för ett exemplar av den, men sedan den trycktes om i M14 ligger den ganska stabilt runt en hundring.
har en inneboende icke-interaktivitet som gör att jag inte kan se den i varken Standard eller Modern inom en överskådlig framtid. Reprints i form av olika promos brukar inte heller har jättestor inverkan på priset hos kort av liknande dignitet.
Commander 2013 har dock varit ute ett tag och de som vill få tag på korten har troligen skaffat dem vid det här lagt, som
allek och
useL uttrycker det i sin podcast. Jag tänker analysera korten i logisk ordning, eftersom de beror lite på varandra.
Unexpectedly Absent
Detta är det kort som av de tre inte alls fick mest uppmärksamhet, men den fick ändå sin beskärda del hype. I skrivandes stund finns tolv Legacylekar med i maindeck registrerade på TCdecks.net, och ytterligare sex lekar med densamme i sideboard. Samtliga av dessa lekar, med ett litet undantag, titulerar sig Miracles eller Blade Control, och i samtliga fall finns med i endast ett eller två exemplar.
s största bekymmer är att den i sina två konfigurationer är utklassad av andra kort i Legacy. Om man ser den som en för WW som kan ta bort blockers så finns det redan , ett annat situationellt kort, som är gratis mot många lekar man vill ha den mot, och om man ser som ett removal, om man spelar den för massvis med mana eller som svar på exempelvis ett fetchland, så finns redan i samma färg, och främst och bränn i andra färger. Legacy är ett format med många bra spotremovals, helt enkelt. är dock mer flexibelt än båda dessa två kort gemensamt, och man får helt enkelt försöka se kortet som att det är större än summan av sina delar. Empirin är inte riktigt där än dock, det återstår att se om kortet blir en riktig staple eller inte. Långt ifrån alla lekar som titulerar sig Miracles eller Blade Control spelar den än så länge.
Det sagt, grönt (frånsett i formen av Elves) och i förlängningen kort som är på nedgång i Legacy, och andra gröna strategier såsom Maverick som spelar med är nästan helt borta. Därmed är inte längre lika given i sideboards som den var tidigare, och kan åtminstone fylla lite av den efterfrågan som blivit mindre specialiserad. Samtidigt är det en mycket stark tempostrategi att lägga upp en creature på motståndarens library och i nuläget finns ingen tempolek som vill betala dubbelvitt för det. Åtminstone inte på pappret.
Det verkar som om för tillfället existerar lite i Legacys periferi, men jag hoppas att den kan komma att bli en större spelare framöver.
Toxic Deluge
är det kort jag personligen var mest intresserad av, mer än . På pappret verkar den fantastisk, en för tre och jag såg mig själv spela den, åtminstone i sideboard, i BUG Landstill – leken jag spelar när jag blir trött på att yttra orden ”trigger på Delver” i varje upkeep. Jag har dock inte fått den att fungera där, för tenderar att äta på mitt lifetotal, vilket tillsammans med anstormningen från motståndarens creatures tenderar att bli för mycket. På TCdecks.net figurerar den ännu mer sparsamt i maindeck än , endast ett fåtal Shardless BUG-lekar, Nic Fit-lekar och Tezzeret Control spelar den i något enstaka exemplar. Den figurerar dock i ett stort antal sideboards, i allt från Reanimator till Team America till The Epic Storm. I den sistnämnda kan den ju dessutom hämtas med . Å andra sidan är de flesta hate bears som stormlekarna vill döda vita, , , och så vidare, och i det läget vill man nog hellre ha i den slot som annars skulle uppta.
För närvarande är alltså relegerad till sideboardplikt, och även om den är en förhållandevis kostnadseffektiv sweeper så har den konkurrens från som kan spränga andra saker än creatures och som är billigare och instant på köpet i lekar som även spelar grönt, och liksom formatets starka spotremovals finns ett gäng sweepers i andra färger som håller hög klass, , , , och liknande.
Tre mana och sorcery är mycket i Legacy. För tre mana i den farten spelar lekar kort som , , , och andra starka kort. är tveklöst ett starkt kort, men har än så länge likt inte riktigt hittat hem.
True-Name Nemesis
är utan tvekan stjärnan från Commander 2013, och redan innan produkten släpptes började medlemmar på The Source ropa efter en ban. Det är inte svårt att se varför – på pappret är en för tre som visserligen tar några fler rundor på sig att avsluta matchen, men med den viktiga distinktionen att han kan bära equipments.
En del förutspådde att Merfolk skulle göra en comeback i Legacy i och med tryckningen av , men denna har inte riktigt skett än. Andra, däribland undertecknad, förutspådde att han skulle bli helt vild i lekar med , och det har visat sig mer sant. Jag trodde själv på en stonebladevariant med , och liknande bredvid och , men leken där han troligen haft störst genomslagskraft i är än så länge Owen Turtenwalds GP-vinnande UWr Delver.
Som ni ser spelar leken endast 4 , 4 och 2 som creatures i maindeck. I övrigt bär den stora likheter med Canadian Threshold, som jag har skrivit om tidigare, men Turtenwalds lista har inte , och den spelar mer removal än Canadian Threshold samt ett helt playset med .
gör sig utmärkt i leken som i övrigt saknar något mer beständigt hot i likhet med , planeswalkers eller andra permanenter som kan vinna en match utan att dö mot , eller annat spotremoval. I tidigare listor var med istället för , och spöket var en av de två konkurrenterna till som jag listade i min artikel om Stoneblade – den andra var . åker ut i match-ups mot orättvisa lekar, Turtenwald visar bland annat i sin
artikel om GP DC att han tar ut mot Reanimator och Charbelcher. Den senare är knappast vanlig i Legacy, men samma sideboardingteknik bör vara applicerbar på match-ups som Sneak and Show eller ANT. hade förmodligen åkt ut mot dessa arketyper också, men dödar en motståndare utan försvar på 3-4 rundor medan gör samma sak på 6-7 rundor, vilket är stor skillnad mot lekar som försöker skulptera sin hand och lägga länder varje runda.
Hur man än ser på det är här för att stanna i formatet, åtminstone så länge Wizards inte lyssnar på gnällspikarna på internet. Kortet är helt fantastiskt på att slå hål på annars rättvisa matcher baserade på combat.
Vad betyder detta för Canadian Threshold, Team America och Stoneblade?
Threshold har figurerat lite mindre i formatet sedan årsskiftet, kanske främst med anleding av det tredje kortet jag diskuterade ovan. I USA har StarCityGames än så länge hållit fyra turneringar (ett totalt urval av 64 lekar med andra ord, för litet för att säga något med säkerhet men man kan absolut se vissa tendenser), och i dessa har Canadian Threshold placerat sig bland de 16 bästa i tre turneringar, totalt fyra spelare. En av dem spelar själv i brädan, och en av de andra har valt att gå upp till tre i brädan istället, vilket verkar klokt. Exakt hur mycket Canadian Threshold har att hämta från själv är i dagsläget lite oklart, han har absolut presterat bäst i de lekar där han får bära equipments, men klart är att dels sätter stora käppar i hjulet för Canadian Threshold om han får resolva, och dels att Canadian Threshold har exakt noll svar på honom utanför stacken. Vissa har testat att gå ner till 3 för att spela en i maindeck och på så sätt få ett femte creature med Shroud mot kontrollekarna, men med blandade resultat än så länge.
Team America har en placering mer än Candian Threshold, totalt fem placeringar på dessa fyra turneringar, och en av dem, Laurence Moo Young, tog sig hela vägen till första plats i Orlando. Av dessa Team America är det dock egentligen bara fyra som jag personligen skulle kalla för Team America. Den femte är en lek med samma färger, men har en game-plan mycket mer lik Canadian Threshold, då den spelar med , och bara 18 länder, men bredvid intressanta kortval som . En tydlig trend bland Team America-spelarna just nu är att leken är för närvarande ganska spikad och statisk i sin maindeck – nästan alla lekar spelar med samma 58 kort, och endast de två sista slotsen ses som något där man kan välja lite vad man vill. Klart är att verkar vara det mest framgångsrika exemplaret, ibland i två exemplar och ibland i ett bredvid . I brädan spelar många nuförtiden så många som tre , ett kort jag bara ytligt behandlade i min artikel förra året. Denna fantastiska lilla instant brädas flitigt in i många match-ups i metat just nu och den har snabbt blivit mitt personliga favoritkort i Team Americas bräda. Ett annat kort som man mer eller mindre måste spela i brädan nuförtiden är , som dels dödar , och också är ett stabilt brädkort mot Elves och Death and Taxes, där den dödar bland annat en aktiv , , samt kommande som lär se spel åtminstone i lekens sideboard.
Av de två tempolekarna som jag tidigare skrivit om är det för närvarande Team America som positionerar sig bäst gentemot metat, och det är också den som enklast tar hand om artikelns huvudperson. Med det sagt är Canadian Threshold alls inget dåligt val heller, och i slutändan handlar det som jag skrev i mina tidigare artiklar mycket om spelskicklighet när det kommer till de här lekarna.
Stoneblade har inte riktigt tagit sig tillbaka till sina glansdagar, under samma period för samma turneringar som ovan har Stoneblade, eller Esper Trueblade som vissa kallar den nuförtiden presterat fyra placeringar, tre av dem med just i maindeck. I ett av fallen spelas så många som tre stycken, och den fjärde är en mer rogue variant med massvis med basics, och inga . Det verkar som om UWr Delver är den mer populära leken med och i sig. UWr Delver (eller Patriot) har totalt nio placeringar på samma turneringar, och av de lekar som än så länge i år finns representerade på TCdecks.net är det den lek som presterat bäst, med Stoneblade som tvåa, den senare har klarat sig bättre i mindre europeiska turneringar.
Datan ovan är långt från perfekt, 2014 är ännu ett ungt år, men det kändes ändå säkrare att väga resultat från turneringar med 200+ deltagare tyngre än de från turneringar med 30-50 deltagare. Tydligt är att är ett riktigt stabilt kort i metat och de andra två har ännu inte fått samma fotfäste.
Slutord
Både och är stabila kort i Commander. Fetchländer är populära i flerfärgade lekar, och att blanda in motståndarens general i hans library är ett av de säkraste sätten att få bort den mer eller mindre permanent, åtminstone jämfört med alla andra metoder. är inte alls lika långsam i kontexten Commander som i Legacy, och att betala X liv känns mer motiverat i en multiplayermatch med lite politiska drag och 40 liv än en Legacymatch med 20 liv. Sweepers är därtill väldigt viktiga i formatet och spelas i någon form i nästan alla lekar. Frågan är om är bättre eller sämre än andra populära massförstörelsevapen, som , eller ; jag lutar åt att den är sämre. Å andra sidan är den betydligt billigare, så att droppa en sweeper och sedan ett fetto på en tom plan är enklare med .
, å andra sidan, är i formatet Commander väldigt undermålig. En 3/1:a som för alla utom en motståndare är en vanilla creature kommer inte att imponera på någon, och i ett format som är fullt av sweepers kommer han aldrig att ha någon större inverkan. Kortets flavour är tydligt skapat för Commander men det känns troligare att den inkluderades i produkten för att Wizards of the Coast skulle sälja lekar.
I Legacy, formatet som ligger mig närmst om hjärtat, tror jag inte att något av korten ovan har visat vad de går för på riktigt.
34505:-
Manakurva
Färgfördelning
