SM 2008! Turnering [Standard]
Långa vägar
Jag har haft förmånen att spela många viktiga, adrenalineggande matcher under min Magickarriär. Jag har svettats mig igenom massor av PTQ-finaler och SM-topåttor, duellerat mot de allra bästa på såväl Grand Prixer, Pro Tours och VM, utkämpat stenhårda slag mot de fruktade Team Borås Deck Wins i diverse prereleaser, men aldrig har en enda match varit mer betydelsefull än den som nu låg framför mig. En vinst i denna min femte SM-kvartsfinal skulle betyda tillräckligt med Pro Points för en garanterad level fyra under hela nästa år. Vid förlust skulle alla chanser att kvala till någonting mer i år vara borta. Nämnde jag att jag förlorat tre raka kvartsfinaler de senaste åren? Nämnde jag att min motståndare var Mr Silent Assassin, ”broken” Jens Thorén, Sveriges kanske bäste spelare genom tiderna?
Jag var en smula nervös. Men nu backar vi ett par dagar.
av
JonteB #9 PWP Lifetime 10:52, 19/9 -08 läst 7398 ggr. |
Skriv ut artikel 56 kommentarer |
God morgon kids. En klassisk öppning, väl värd att återanvända. Jag är tillbaka med ännu en monumental studie i formuleringsonani, och medan alla oldtimers förenas i en unison highfive kliar sig säkerligen ett och annat kid förbryllat i huvudet och frågar: Vem är den här killen? Och vem kan klandra dem. Det har som vanligt gått oförlåtligt länge sedan jag senast fick tummen ur och slutförde en rapport hit till Svenskamagic och jag har som vanligt inga ursäkter, bara ett tomt löfte om att verkligen försöka höra av mig mer frekvent den närmsta framtiden. Ju längre tid som förflöt sedan min senaste artikel, desto mer prestationsångest fick jag dessutom inför tanken på att pubba en ny. En comebackartikel kan ju inte vara vilket måndagsexemplar som helst utan det fetaste sen Patrik Thors mästerverk till rapport från Stockholmsmästerskapen för ett par år sedan.
Tyvärr råkade jag dock i ett svagt ögonblick lova någon att skriva en rapport om jag kom med i laget i år, så utan vidare presentationer hälsar jag er härmed varmt välkomna till:
SM 2008 - en rapport av JonteB
Det hade varit en enorm månad för Team Habo, numera den starkaste maktfaktorn inom svensk Magic. William Ljungberg plockade hem PTQn på SydCon, David Larsson lekte hem Grand Prix Köpenhamn och Benny Torstensson följde upp med att även råna danskarna på deras sista PT-slot på PTQn veckan därpå. Plötsligt var hela min umgängeskrets kvalad till Berlin och den store JonteB som en gång låg i toppen av lagets näringskedja var plötsligt degraderad till den där pinsamme hangarounden som ingen riktigt tog på allvar. Visst låtsades alla lyssna intresserat när även jag försökte göra mig hörd i Extendeddiskussionerna men jag undgick inte de himlande ögonen bakom min rygg.
Något var tvunget att göras och lyckligtvis var det bara en vecka kvar till de svenska mästerskapen, en turnering där jag alltid brukar prestera bra. En framskjuten placering skulle definitivt ge en välkommen självförtroendeboost och om det ville sig väl även en kvalifikation eller två till någonting fint.
Det var dock långa vägar dit. Att jag inte hade någon Standardlek som jag direkt gillade var precis som det brukar, men istället för att tryggt kunna luta sig mot ett stabilt Limitedspel var jag nästan ännu mer osäker där. Under mina fem drafter i formatet hade jag ännu inte hittat en vinnande strategi, så taktiken blev väl typ att hoppas på att få den röda leken serverad. Skrattretande, jag vet.
Jaja, vi battlade i alla fall lite Standard under veckan och den enda lek jag hade minsta kärlek över för var något slags Reveillarkhög. Benny skulle spela studsleken men jag var mer inne på kombovarianten, inte just för den lätthatade kombon utan snarare på grund av allt blod som skickades mot mitt mellangärde varje gång Sower of Temptation och Greater Gargadon gangbangade sönder motståndarens bräde. Dessutom var den blåvita leken fylld med objektivt dåliga kort såsom Cryptic Command. Att folk inte förstår att en kontring för fyra per definition inte kan vara bra och till skillnad från andra kort endast spelas i brist på bättre.
Med långa vägar i stereon och långa vägar framför oss reste jag, David, Fizk och William mot Uppsala tidigt fredag morgon. David går upp i brygga när han spottar en bil med RDW på registreringsskylten och tar det som ett omisskännligt tecken på att hans små röda män kommer triumfera ännu en gång. Vi placerar alla Team Habo-medlemmar i varsitt guild och jag blir grönvit. Kiddet som gillar stora monster typ. Har inga invändningar.
Uppsala var mitt hem för några år sedan och staden är sig lik. Fina hus, partysugna studenter längs trottoarerna och över alltihop en regntung gråhet. Vi hade stämt träff med Erik, DBK och de andra lokala kidsen men det blir sent och restaurangen tar en timme på sig att ge oss vår mat så vi ditchar dem och drar hem till Davids brorsas lägenhet. Han och tjejen ska ut och parta och hade man varit arton fortfarande kanske man varit sugen på att hänka på, men vi går och lägger oss tidigt istället.
Erik skulle möta oss på stationen men han är precis som sin stormlek lite för långsam. Med andan i halsen ramlar han i alla fall ner i sätet bredvid mig precis när tåget börjat rulla, och tvingas köpa biljett ombord till dubbla priset. Eftersom vi hade David med oss var vi såklart ute någon kvart i förväg.
Väl på sajten blir det handskakande hit och kramande dit och slutligen lite kortraggande. De onda röda trollkarlarna i laget har snott åt sig alla Gargadoner men jag lyckas låna ihop tre stycken av tre olika personer. Jag kan omöjligen komma ihåg vilka tre dessa välgörare var, men vet du med dig att jag har lånat en Gargadon av dig, hör av dig så ordnar vi saken.
Så här blir listan:
4 Reveillark
4 Mulldrifter
3 Body Double
3 Venser, Shaper Savant
3 Sower of Temptation
3 Greater Gargadon
3 Aven Riftwatcher
1 Bonded Fetch
3 Rune Snag
2 Careful Consideration
2 Wrath of God
4 Prismatic Lens
2 Mind Stone
3 Vivid Creek
4 Shivan Reef
3 Mystic Gate
1 Battlefield Forge
5 Island
7 Plains
Sideboard:
2 Teferi, Mage of Zhalfir
2 Runed Halo
1 Seht's Tiger
1 Pact of Negation
2 Teferi's Moat
2 Faerie Macabre
2 Crovax, Ascendant Hero
3 Wispmare
Det enda som möjligen gör den här listan bättre än många andra är inklusionen av den tredje Venser. Han är alltid sjukt bra när man än drar honom i alla matchups så att bara köra två är definitivt ett misstag.
När domarna slutligen blåser till avspark börjar nervositeten faktiskt komma smygande. Skulle det gå ett år till? Hur länge kan man skära ner på förberedelserna och ändå förvänta sig att gå topåtta? Det var dags att få reda på det.
Runda ett - Linus Sellberg
Linus är precis en sån motståndare som man möter många av på SM. Bra nog att vinna om matchupen är ojämn eller korten trilskas, men överlag en kille jag bör slå om jag ska komma någon vart. Han spelar Larsson Red och får som vanligt lite tidiga beats med en figur och en Blood Knight. Min giv är en aning långsam och min livstotal är farligt låg när jag väl stabiliserar. Han har fem mana på bordet när min Venser studsar en dödlig Flame Javelin i hans tur. Jag tappar upp och får ett knepigt beslut att ta ställning till. Antingen kan jag evoka en Mulldrifter och hoppas på att dra en Body Double för vinst. Då skulle jag vara död om jag inte hittar en. Eller så passar jag turen med Vensermana till hans bränn och är död om han hittar sitt sjätte land. I vilket fall skulle jag vinna rundan därpå. Jag passar rundan och han har landet. Disciplinerad som jag är blandar jag snabbt leken igen utan att titta på de översta korten.
Andra partiet blir det uppenbart att Rune Snag inte hör hemma i leken efter bräda, något jag kanske hade listat ut tidigare om jag testat. Mina Riftwatchers och Snaggar håller mig kvar i duellen en stund, men Linus spel och sneglande mot min grav gör det uppenbart att han har en Faerie Macabre på handen. Jag har för lite businesskort på handen för att kunna spela runt den, faktiskt för lite action för att vinna även om han varit tom och när han drar sin andra demigud är det över över över.
Jag är ingen särskilt bra förlorare. Jag börjar inte whinea på min motståndare, eller om otur eller att Gud hatar mig som många andra, men jag blir en smula introvert och ointresserad av det mesta, inte alls någon som är kul att hänga med. Lyckligtvis blåser de snart igång runda två.
Runda två - Tobias Granfeldt
Ännu en kille med den röda leken. Jag har en fin giv med lite mana, Reveillark, Body Double och en Gargadon. Tyvärr vägrar leken hosta upp någon mer varelse så jag kan inte komba trots att alla andra bitar är på plats. Det blir fler och fler små röda gubbar på andra sidan bordet och efter ett tag kan han även börja slå lite, trots min evigt blockande Body Double. Till slut har jag bara en enda runda på mig att dra något som gör något, men när leken visar mig ännu en manasten är det bara att packa ihop. Tilt. Jag är ganska frustrerad vid det här laget. Leken hånar mig på alla tänkbara sätt, tre raka duellförluster mot en av mina bästa matchups och vägarna känns längre än någonsin.
Inte ser det bättre ut när min motståndare får en blixtrande giv med dubbel figur och lite annat i andra duellen och jag börjar mentalt förbereda mig för en tidig hemgång. Kanske ta en bitter förmiddagsöl och tycka synd om mig själv på nåt närliggande hak. Då drar jag plötsligt en Runed Halo och allt som såg så svårt ut blir med ens enkelt. Figurerna är neutraliserade, han har ingen bra followup och jag har gott om gas på hand. I avgörande mullar min motståndare sönder sig och jag får till och med äta en gubbe med min inbrädade mystiger! Årets första seger är i hamn så jag skjuter upp depressionsplanerna en stund till.
Runda tre - Peter Sanfridsson
Peter spelar Kithkin, är glad och trevlig och verkar inte särskilt bra. Hela hans casualutstrålning får en cynisk jävel som jag att misstänka att han kanske fejkar en smula, då och då visar han ändå att han har lite koll på vad han sysslar med. Han kör i alla fall över mig i första, min giv med länder, manasten och kortdrag såg bra ut, men sin vana trogen gav Careful Considertion mig många kort utan manakostnad och inte så mycket annat. Andra duellen ser mörk ut, han håller hela tiden en vit mana uppe och runda fem känner jag mig riktigt stendöd. Mitt enda spel är en Reveillark och har han Mana Tithe är det bara att packa ihop. Han låter den dock resolva, men tappar lite för entusiastiskt upp och jag vet att jag även är död till hans förmodade Mirrorweave. Han ser inte lite nöjd ut när han slammar ner en Oblivion Ring och ska precis slå med laget när jag informerar om att jag ska få tillbaka ett par gubbar in i spel när min Reveillark lämnar spel. Han läser på Reveillarken, suckar tungt och säger att han nog har sideboardat fel. Därifrån blir det inga problem att rida hem duellen.
Tyvärr ser avgörande partiet efter ett tag minst lika dåligt ut som de båda tidigare. Han har massor av män ute, jag har några tjockisar på hand men det räcker bara inte. Min enda plan för vinst blir att evoka en Mulldrifter. Korten jag behöver dra är en av mina två Wrath of God och ett land. Verkligt goda odds. Jag kollar långsamt, långsamt på det första kortet och DINGALING det är en Wrath. Efter en snabb liten bön till gud om att även ge mig landet inser jag att han i all sin godhet kommer håna mig med en Vivid Creek. Jag svär och drar mitt kort och banne mig om det inte är den vackraste Island jag någonsin sett. Jag är tillbaka från de döda och kithkinarmén får visserligen ner mig på ett liv men det känns ändå aldrig riktigt farligt.
Här någonstans kände jag ändå att nu var jag inne i turneringen på allvar. Det kändes orimligt att jag i någon av de nästföljande draftpoddarna skulle gå sämre än två-ett, förhoppningsvis skulle jag svepa någon av dem och vara i vinnarläge inför nästa standardsession.
Min pod ser tuff men överkomlig ut. Spelare jag känner igen är Mattias Kettil, Per Nyström och Felix Bloch. Tyvärr blir draften en enda röra. Jag börjar med en Silkbind Faerie över Kitchen Finks och nåt mer i ungefär samma färger. Blir passad en Armored Ascension men ser sedan inga fler vita kort utan plockar på mig lite blåa och gröna gubbar, bland annat en Wort, the Raidmother. I pack nummer två öppnar jag ännu en Silkbind Faerie, den här gången tillsammans med printrunpolaren Burn Trail som jag skickar vidare. Av grannen till vänster får jag sedan ett pack med ännu en Burn Trail som klart bästa kort. Jag vet inte riktigt vart min lek är på väg så jag tar den, i sämsta fall har jag i alla fall nerfat bordets sjuka röda lek lite grann. Jag forsätter att ta kort som är all over the place; mina picks inkluderar Aethertow, grön Cohort och en Puncture Bolt. Jag sa ju att jag inte kan drafta det här formatet. I Eventide börjar leken i alla fall få lite struktur, en Murkfiend Liege cementerar in mig i blågrönt och jag bestämmer mig definitivt för en röd splash med en Puncture Blast.
Runda fyra - Mattias Kettil
Jag har ingen aning om hur bra min lek är, den ser lite festlig ut om manan bara samarbetar, men jag tänker att det vore skönt med en mjukstart för att känna lite på den. Till min glädje ser jag att min motståndare är en oldtimer vid namn Mattias Kettil, en kille jag vet inte är särskilt vass på att drafta. Inte blir det bättre av att han tar en och annan mulligan under matchen också. Hans röda lek får långsamma givar utan tidiga gubbar och jag får kurva ut riktigt bra båda duellerna. Cinder Pyromancer är förvisso ett bra kort men den ser inte lika imponerande ut när den kommer i spel rundan efter min gröna kohort. Överlag är de röda korten inte så vassa på att hålla fortet istället för att slå, mina dudes är dubbelt så stora och snart är det över.
Runda fem - Per Nyström
Göteborgs långsammaste bjuder upp till synergifest när han kurvar ut med runda ett Nettle Sentinel, runda tre en Boggart Arsonists som byter med min Razorfin Abolisher och runda fyra rödsvart Liege. Partyt fortsätter med en Jaws of Stone på min Marshdrinker Giant som inte dödade nåt när den kom i spel och en Runes of the Deus på Liegen som jag nödgas chumpa någon runda innan jag dödar den. Runda sju droppar jag Wort och under Pers nästföljande anfall spelar jag för min sista mana en grön Wisp som skövlar och våldtar och drar två kort. I andra duellen får Perra lite snabbare giv, men mina tjockisar stoppar upp och när jag efter ett tag drar mitt röda land har jag alla mina tre stek på hand. Och Wort i spel.
Runda sex - Ludvig Trobäck
Trucks kompis spelar en svartröd röra som verkar okej och framför allt har mycket bra matchup mot mig. Jag kan inte blocka vare sig Crowd of Cinders eller Wanderbrine Rootcutters och mina gröna tjockisar är inte så imponerande mot Gloomlance. Inte spelar jag så superbra heller och tar någon mulligan och blabla och ursäkter hit och bortförklaringar dit och noll snabba två. Blä.
Nästa draft går precis sådär som de gör lite då och då i det här formatet. Jag öppnar en Oversoul of Dusk och blir sen bara passad massa vita kort och öppnar ännu en oncolor-gud och livet är en fest och jag har en porrlek utan minsta ansträngning.
Runda sju - Felix Bloch
Min enda rival i kvartsfinalförlorarligan är gamle Felix och vi får spela featurematch sista rundan för dagen.Vi lägger båda lite killar i första duellen innan jag slammar ner en Steel of the Godhead på min Augury Adept när Felix är nertappad. Det är ju en väldans skojig kombo och Felix skrattar hjärtligt när jag delar ut smisk, drar lite kort, får lite liv. Rundan därpå tar Felix plötsligt en liten paus från spelandet och börjar istället måla en jättestor skylt där han med gälla färger deklarerar: JAG HAR AETHERTOW PÅ HAND och passar sedan rundan. Min Adept får stanna hemma. Jag slår med bara en liten flygare istället och får in två skada. I Felix tur fortsätter han med sin skylt istället för att spela ut varelser och jag tar mig en funderare när jag drar mig en Armored Ascension. Felix har bara en blå gubbe på bordet, resten svarta, så han kan inte conspirea sin Aethertow. Han skulle ju dock snart kunna dra ännu en billig blå dude så det verkar bäst att bara bli av med den. Min Kithkin Zealot blir jättestor och den och adepten och min 2/2-flygare köttar in. Zealot hamnar överst på leken, men de andra gör sin grej och Felix är nere på fyra, och jag får sjuka mängder liv. Tyvärr har Felix en Banishing Knack när jag ska slå ihjäl honom rundan därpå, och plötsligt kan jag inte längre få in skada mot hans växande armé. En svartblå aura på en blå flygare drar honom mer gas och just när det börjar se riktigt mörkt ut spottar leken fram en liten Oversoul of Dusk. Felix tittar på alla sina svarta och blåa dudes. Han tittar på sin hand full med bra svarta och blåa spells. Han tittar på mitt skickligt öppnade rare. 1-0.
Andra duellen ser lite knölig ut. Felix har några gubbar ute, bland annat en Puresight Merrow. Han har även lämnat en Island och en Swamp uppe. Därför verkar det sjukt orimligt att han skulle ha Banishing Knack på handen men det visar sig att han visst har den när jag anfaller och spelar lite tricks i striden. Tydligen är Felix inte så uppdaterad på de nyare korten och hade inte riktigt räknat ut vad Knack gör tillsammans med en dude man kan tappa upp. Fast det blev ändå okej på något konstigt sätt. I alla fall så ser det mörkt ut ett tag, är nere på fem och Felix har lite beats men så drar jag en Steel of Godhead och studsen är slut på andra sidan bordet och då finns det inget Felix kan göra. Så oändligt skönt det ska bli med ett nytt Limitedformat snart så man slipper förlora matcher på hybridauror något mer.
Fem-två är i alla fall okej efter första dagen även om det är min sämsta start sen 2002. Sjukt, jag vet. Större delen av Team Habo drar ut för att käka i Stockholm men vi som slaggar i Uppsala nöjer oss med en burgare på centralen och ännu en tidig kväll. Sånt är livet när man hänger med kvällströtta historiedoktorander.
Runda åtta - Mattias Kettil
Första matchen för dagen blir ännu ett möte med herr Kettil. Han spelar återigen rött men får betydligt bättre givar den här gången. Min starthand ser riktigt bra ut, med två land, två vita wisps och lite billiga gubbar som borde kunna hålla fortet innan mina bomber börjar trilla in. Och visst, det går helt enligt planen, förutom att de där bomberna verkar ha tagit ledigt och istället skickat sina sommarvickare Manaflod och Hybridaurorutantargets för att göra jobbet. Jag får ett par rundor på mig att dra min Armored Ascension som skulle göra min Zealot med Steel of Godhead på mindre pinsam men icke. I andra duellen håller jag en tveksam femlandare och drar sedan varken oproportioneligt mycket spells eller några bomber och dör av en rödgrön duo med tillbehör sedan jag tvingats slösa min Inquisitor's Snare på en annars ohanterlig Boggart Arsonists.
Ärketilt. Nu fanns det inga marginaler kvar, allting sämre än fyra raka segrar skulle betyda tack och hej, kul att ha dig här, där är dörren till ingemansland. Långa vägar indeed.
Runda nio - John Luc
Jonnie är den minst kände men mest tursamme i Göteborgsmaffian. Hans rödgröna lek kommer ut aggressivt i första duellen och trots att jag lägger Oversoul of Dusk runda fem så räcker det inte. Han har för många små knott och för mycket bränn. Jag har lärt mig läxan i duell två och följer upp min runda fem gud med runda sex Divinity of Pride. Bomber är skojigt. Tredje duellen är den mest ovissa och jag blir lite orolig när min Divinity of Pride får smaka Burn Trail. Rundan därpå blir dock något av det sjukare. Jag tappar ner Johns sista blocker med en vit wisp, drar mig en svartvit hatchling, hugger in med Augury Adept, visar en Unmake, spelar Hatchling och lägger på den svartvita auran som jag brädat in. Därifrån blir det ganska enkelt, min jättebiff bara slår och slår och Unmake garanterar att det aldrig kan hända något otäckt.
One down, three to go. Eller fyra, eftersom kvartsfinalen måste vinnas även den. Kom igen nu Reveillark, det klarar du.
Runda tio - Fredrik Carlsson
Team Habos galna geni Fizk i egen hög person. Han spelar förstås den röda leken som han och David läxade upp danskar med några veckor tidigare. I testningen hade det blivit oroväckande jämnt mellan våra lekar även om det kännts som att jag borde ha ganska stor fördel. Drar Reveillarkleken bara bra så finns det inte mycket den röda leken kan göra. Detta visar sig också under vår match. Fredriks fina givar blir helt sönderplockade av Greater Gargadon, Sower och Reveillark. Två snabba noll.
Runda elva - Mattias Andersson
Svenskamagics nya hotshot Mufflon hade precis som flera andra ungtuppar legat i toppen under större delen av turneringen. Men nu mot slutet hade de börjat tappa lite, och gamla rävar såsom jag själv och Punishergänget börjar komma ifatt. Även han spelar Larsson Red, och även han är chanslös när jag radar upp ett par fina givar med allting jag behöver. Sorry mister, du får vänta ett år till.
Shit, då stod man då här i år igen och skulle spela om en plats bland de åtta bästa. Jag hade faktiskt känt mig ganska uträknad större delen av dagen men likförbannat var jag nu bara en match ifrån. I min väg stod endast...
Runda tolv - David Fallgren
...ingen annan än Rygar. David låg ett tag åtta-ett och var så gott som ett lock för topåtta men hade inte haft marginalerna med sig sedan dess. Han nämner att han i alla fall har bra matchup och jag som inte har en aning om vad han spelar nickar tyst och förbereder mig för en tuff tvekamp. Jag lägger lite tidig mana medan David spelar Swamps, rycker några av mina kort och spelar The Rack. Han har en liten klocka på mig med sin Rack och en Mutavault men jag har en Gargadon suspendad och allt hans ryck kan inte göra något åt att jag snart drar en Reveillark som tillsammans med Body Doublen som ligger och partajar med ett par polare i min grav snurrar igång och ger mig min blott andra kombovinst under turneringen.
Andra duellen blir en helt annan historia. Jag tror aldrig jag har blivit mer söndersmulad än jag blivit denna duell trots att jag drog riktigt hyfsat. David rycker ett par kort i början, Extirpatear mina Reveillarker, förstör ett par land med Rain of Tears, spelar Bitterblossom och The Rack. Jag har ändå ett litet hopp om att komma tillbaka i matchen med en Careful Consideration men David slammar ner en Imp's Mischief för total förnedring. En Tombstalker gör inte saken bättre och jag packar ihop mot Davids massiva bräde som kan jämföras med mina fyra land och inga kort på handen.
Inför sista duellen gör jag rätt stora förändringar i leken. Tar ut lite av varje för att minska effekten av Extirpate och lägger in större delen av brädan. Jag har en helt okej giv och bygger som vanligt upp min mana medan David arbetar på att ta sönder min hand. Tyvärr för honom har jag snart fem mana på bordet och kan börja lägga Mulldrifters. Mina Reveillarker blir återigen Extirpateade men den här gången gör det ingenting, jag kan nämligen i godan ro resolva Careful Consideration som ger mig massor av gas. Davids lek ser ganska så harmlös ut när jag väl kan börja spela lite dyrare spells, hans rackar och Raven's Crime gör i princip ingenting. Snart kan en stor Gargadon göra mina övriga män sällskap in i röda zonen och David sträcker fram näven.
Jag pustar ut. Inga lyckokänslor, ingen glädje, bara lättnad. Jag går ut i regnet, njuter en stund av ögonblicket men minns snart att än är ingenting vunnet. En halvtimme senare är jag tillbaka där den här rapporten började. Vid spelbordet, mitt emot Jens. Den tyste lönnmördaren. Vi chitchattar lite men efter en stund blir det tyst och jag kan börja fokusera på allvar. Tittar på mina sju och ser bara ett land. Fan, jag visste det, jag kommer mulla mig sönder och samman och vara på väg hem till Malmö om en kvart, bittrare än någonsin. Men mina sex ser riktigt bra ut. Och även Jens tar en mulligan. Och sedan en till. Han lägger ett par figurer men stannar på två land. Min Wrath rensar bordet och jag kan följa upp med Reveillark och en Careful Consideration som ger mig ett par Riftwatchers och en Sower. Jag börjar inse att jag kommer vinna duellen om jag bara håller ihop det, men två långa dagars spelande börjar som alltid ta ut sin rätt och jag har svårt att hålla koncentrationen på max. Slösar en Rune Snag på en ofarlig Boggart Ram-Gang. Börjar försöka räkna på hur mycket Jens kan göra med en eventuell Unwilling Recruit men orkar inte riktigt fundera ut alla scenarion. Anfaller och håller tummarna och Jens måste till slut döda min Reveillark och när jag kollar igenom min späckade graveyard vet jag att det är över. Han scoopar rundan efter och jag kan återigen pusta ut.
Kom igen nu Jonte, bara en duell kvar till målet. Skulle det här kunna gå fel? Fan heller att det skulle. Duellen ser spännande ut i några rundor men jag har dubbel Venser på given, förödande för röda lekens planer att trycka in tidig skada. Jag börjar vädra blod och kommer snart fram till att om Jens har dubbel demigud och ett bränn till min Sower så ser det svårt ut, men allt han lägger är en Ram-Gang. Jag spelar Sower och Jens har tom hand. Drar han ett bränn har han chansen men allt jag ser är bara fler mountains. Jag har Reveillark, jag har Mulldrifter, jag har Aven Riftwatcher och folk omkring börjar faktiskt ställa sig upp. Jag slår, näven åker fram och applåder utbryter och alla i hela världen är min bästa vän.
Den här gången är jag inte lättad. Jag är bara sjukt, sjukt glad. Fem år senare är jag äntligen med i landslaget igen. Och är på såståget, kan någon förklara hur det gick till? Tusen personer är framme och gratulerar, och mitt i allt så påminner någon om att det visst är två matcher kvar i turneringen. Just det ja, vi skulle ju få fram en svensk mästare också.
I semin väntar Sadeg som lirar blåvit Reveillark. Jag vinner första när Sadeg hamnar i en större landficka och jag lyckas resolva en av de fyra Reveillarker jag har på handen. Andra duellen var faktiskt riktigt minnesvärd. Den börjar mycket dåligt, Sadeg resolvar en Ancestral eller två och spelar snart en Glen Elendra Archmage med fem land upptappade. Jag är ganska tom men utarbetar i alla fall någon slags plan och spelar en Rune Snag för fyra, som Sadeg gladeligen betalar. I min runda spelar jag Sower på hans Archmage men Sadeg har pakten. Jag ser chansen att trycka in lite skada och offrar ett land för att få in min Gargadon och hullar in med den och en Mulldrifter. 2/2:orna byter, Sadeg går ner på nio och jag har Faerie Macabre när Archmage vill persista. I Sadegs runda så måste pakten betalas och han får tappa ut för en Cloudskate som studsar min biff. En kontring för mig hade varit game. Likaså vore ett studs eller en Sower i min tur, men jag är tom och drar istället en Teferi. Sadeg studsar Teferi med en Venser, jag drar min egen Venser i min tur, men väntar till Sadegs nästa endstep innan jag åter igen spelar min porriga 3/4. Jag vet att Sadeg har massor med gas på hand, troligen minst en Cryptic Command så jag försöker lirka fram ett läge där jag kan stjäla matchen med min Gargadon. Sadeg tänker en stund och svarar på Teferi med sin egen, och låter dem sedan ta kål på varandra. I min tur drar jag en Sower och tänker att nu får det bära eller brista. Sower försöker sno Sadegs Venser, men han tappar fyra av sina sju land för en Cryptic Command. Jag svarar med min egen Venser som studsar Commanden och byter med sin tvilling. Sower resolvar och tar Sadegs andra gubbe, en Cloudskate. Jag håller andan, offrar i princip allt jag äger och har för att lägga in min Gargadon, och ger Sadeg en undrande blick som säger: har du Rune Snag? Har du Pakt? Har du någon Boomerang eller Unsummon eller vad som helst för tre mana eller mindre? För tusan, en Zealous Guardian vinner matchen åt dig, kan du visa mig någonting? Men han skakar på huvudet. Allt han har var en massa Cryptic Commands och annan dyr skit. SM-final, here i come!
SM-final alltså. Smaka lite på det ordet. Jag och Fabian har varit vänskapliga rivaler ända sedan SAFT-tiden och nu var vi två alltså Sveriges två bästa Magicspelare som skulle göra upp om segerpokalen. Tyvärr har jag inte så mycket att säga om matchen. Jag tycker att jag spelade ganska så bra, kan inte komma på vad jag skulle kunna ha gjort annorlunda givet den information jag hade, men korten räckte inte till. I första duellen är jag sjukligt flodad och är chanslös. Den andra är bra mycket jämnare, men Fabian spelar bra och jag behöver en nyckelrunda dra en bra businessspell för att vinna matchen, men min Sower kommer försent. Jag är dock inte det minsta bitter utan sträcker fram handen och gratulerar vår nye svenske mästare.
Tvåa alltså. Och jag är nöjd så. Ibland förundras man över hur fint allting löser sig till slut, nu ska jag plötsligt åka till Berlin med några av mina bästa kompisar, till USA och representera Sverige och hela nästa år åka världen runt och spela världens bästa spel. Vill det sig väl kommer jag försöka skriva ett par rader från några av de här tillställningarna. Men räkna inte med det.
JonteB, eller som de numera säger, Jonte Magic.
Props
David, Benny, Fredrik, William, PG, Ludde, John, Thomas, Shaggy, Kenny, Per, Tobbe, Jocke, Luc, Mats, Kettil, Sadeg, Jens, Anton, Njarl, DBK, Erik, Tore, Felix, Fabian, Thor, Mufflon, David F, Truck, Linus, Veganlinus, Scale, NemO, Bertil, BitZi, Shane, Ludde L, Ryding, Håkan. Ni gjorde alla mitt SM lite lite bättre.
Slops
Sälen