Loggar in...
Forumnytt
Torgetnytt
Turnering [Sealed Deck]
Man kan inte lära gamla hundar sitta, eller Min väg till turneringsmagic.
Magic är för nördar och folk som luktar svett. Framför allt är det bara det lägre stående könet som är intresserade av ett så fånigt spel.
Eller?
 |
av
 ThinWhiteDuke02:08, 30/10 -08 läst 5958 ggr. |
 Skriv ut artikel 120 Kommentarer |
I julas berättade Powerload för mig att jag borde börja spela Magic, jag avfärdade det först som allt för tråkigt och nördigt för mig, men när han sedan gav mig Magic-lekar i julklapp ändå hade jag inte mycket till val. Molimo’s Might och Kamahl’s Temper fanns plötsligt i min ägo. Min första tanke var: ”Men snälla Joakim, varför har du lagt ut pengar på det här?” Jag ville dock inte göra honom besviken så jag lät honom lära mig grundreglerna för lekarna. När vi skulle spela valde jag givetvis att spela grön som den noob jag var. Det gick inte riktigt så illa som man kan tro, vi spelade fånigt många gånger, och jag förlorade faktiskt inte allihop, det var troligen orsaken till att jag fastnade, tävlingsmänniskan i mig klarar inte av att släppa ett intresse där jag vinner.
När Joakim slutligen övergav mig under julhelgen lyckades jag lära min yngre bror reglerna för just mina två lekar tillräckligt bra för att han skulle kunna spela mot mig och sedan dess har jag nog aldrig ärligt kunna förneka intresset för denna egentligen alldeles för nördiga hobby.
EB Games reade ut boosters och tournament packs från Time Spiral-blocket strax efter att jag börjat lära mig mina lekar utan och innan, så mitt kortförråd växte snart till en samling på nästan 700 kort och när det väl gått så långt fanns det ju ingenting att göra åt saken annat än att lära sig det förbannade kortspelet på riktigt.
Det blev mycket grönt och ganska mycket rött i början. Det var förmågor hit och förmågor dit och det var Joakims eviga tjat om att jag var tvungen att komma ihåg om jag ville anfalla och att tänka på att svara på saker. Jag var inte en särskilt bra elev.
Jag gjorde de klassiska felen att prioritera saker jag tyckte om av ren instinkt och dessutom uppvisade jag en förkärlek för kort utan krångliga förmågor. Jag ville inte ta några Mulligans bara för att jag inte hade mer än ett land på handen och att använda förmågor som gjorde att jag förlorade liv var ett otvivelaktigt tabu.
Jag försöker inte säga att jag nu vant mig av med allt detta, men jag har börjat bli medveten om det och försöker att se på counterspells med något annat än rent förakt.
Det var först nu i höstas som eldprovet slutligen genomfördes. Joakim tog med mig på en Release för Shards of Alara på Dragon’s Lair i Stockholm. Jag var nervös. Jag var orolig för att bygga en dålig lek, för att inte förstå vad korten gjorde och för att bete mig som en typisk medsläpad tjejkompis.
Det som förvånade mig när jag kom in i spellokalen var först att det fanns så mycket kort överallt, sedan att ”nördarna” inte var alls lika skabbiga som mina kära mentorer påtalat. Dessutom var det på 20 personer hela tre tjejer(mig inkluderad) och jag kände mig mycket lurad som blivit lovad att vara den enda tjejen där. Jag fick hursomhelst mitt DCI-nummer och mina kort, så trots känslan av lurendrejeri kände mig mycket nöjd.
Efter att ha öppnat mina kortförpackningar kunde jag alldels på egen hand konstatera att jag fått galet bra kort: en Mycoloth, dubbla Battlegrace Angel och dubbla Oblivion Ring. Jag beslutade mig för att spela Bant och petade ihop en lek. Joakim hann inte titta igenom den innan vi började vilket ytterligare ökade min nervositet inför lekens kvalité, men vetskapen om att det ju bara skulle vara på skoj lugnade mig lite.
 Sealed deack, releaselek för Shards of Alara (Bant) | Sealed Deck / Turneringsspel |
|
Av: 
Själva spelandet gick dåligt för mig, jag började med att besluta mig för att lämna mina Oblivion Rings i sideboarden, ett dumt beslut som jag åtgärdade efter runda tre. Med de sealedregler som gällde för den här turneringen fick man nämligen förändra sin lek genom permanenta sideboardings, något som visade sig vara galet praktiskt.
Min första motståndare framstod beteendemässigt ganska mycket som jag föreställt mig en Magicnörd. Som tur var gjorde han en hel del spelmisstag, som till exempel att konstant glömma bort att använda tapförmågan på Angelic Benediction, vilket till och med jag upptäckte, något som stärkte mitt självförtroende en hel del. Jag lyckades vinna första duellen med hjälp av Battlegrace Angel och Rhox Warmonk, en synnerligen effektiv duo. Tyvärr så drog jag inte Rhoxen andra gången och min Angel blev Oblivion ringad, så vips var vi på väg till duell tre. Även denna förlorade jag, men hade vi dragit ut på det tre rundor till hade resultatet blivit en draw.
Min andra match var galet intetsägande, autovinst på Bye. Jag gillar folk som droppar.
Min tredje match var mot någon som såg ut att uppskatta fantasy väldigt mycket, typ som en lajvare, men trots detta var han faktiskt väldigt trevlig. Den här gången fick jag inte en lika bra start (ingen angel) och min långhåriga motståndare vann enkelt den första duellen. Jag drog dock dubbel ängel i den andra duellen, och vann den därefter tämligen enkelt. Duell tre däremot var mycket tidskrävande och vi gick även här in på förlängningsminuter, något som irriterade min motståndare som redan spelat två draws den här dagen. I ren frustration gjorde han slut på mig på ca 3 ½ minut efter tidsvarningen och dagens andra förlust var ett faktum. Han kompenserade dock sitt hemska dåd genom att hjälpa mig med den permanenta sideboardingen, genom att till exempel berätta för mig hur jag kunde ha vunnit om jag haft mina Oblivion Rings i leken.
I lunchpausen konsulterade jag Joakim som bekräftade att Oblivion Ring faktiskt är ett bra kort och sa åt mig att INTE ta ut Waveskimmer Aven ur leken, så fågeln fick stanna. Med min nya omringade lek så kände jag mig mer självsäker inför runda fyra.
Trots mitt nyfunna självförtroende och ringarna, så gick runda fyra dåligt. 2-0 till min Securitasvaktliknade motståndare oförskämt fort. Vidare till runda fem, sista rundan.
Min sista runda minns jag inte så mycket av, jag kan ha mött någon Daniel eller David eller något annat standardiserat. Hursomhelst förlorade jag än en gång med 2-0, och turneringsresultatet för min första turnering slutade på 4-1 med min enda vinst på bye. Jag vann således bara två faktiska delmatcher, men trots det hade jag galet kul.
Jag gick därifrån glad i hågen och med en placering på 16:e plats. Någonstans ska man ju börja. Jag är ingen Pro-tour segrare ännu, men något måste man ju ha att sträva efter. Så sent som idag gjorde jag en ansträngning för att lära mig nya färger. Jag byggde en vit lek och spelade litegrann och spelade sedan den blå kontrollek som Joakim byggt. Jag klarade av att countra, morpha och att attackera utan påminnelse, jag har nog börjat lära mig på riktigt helt enkelt.
Nästa hållpunkt i min Magickarriär blir PTQ Kyoto på Dragon’s Lair 15/11, har jag tur så får jag lika bra kort som sist, men spelar lite bättre. Har jag otur så förlorar jag lika mycket som senast och har bara roligt på turneringen, och det är ju trots allt inte så illa det heller. Självklart kommer jag att klä mig i kostym under denna turnering, vilket jag hoppas att ni mina kära läsare också gör. För er som missat kostymreformen så kommer förhoppningsvis Powerload skriva en artikel om detta inom en snar framtid.
Nu försöker Joakim lära mig vad ”stacken” är för något, och eftersom det inte har med myror att göra är jag redan irriterad. Ha det bra så länge, vi hörs kanske i framtiden.
