Alltihop började som en enkel marknadsföringsidé av lanserad av Skaff Elias under 1995 och projektet döptes snabbt till the Black Lotus Professional Tour. Detta efter det redan då inte så lite mytomspunna raret Black Lotus. Men hur skulle då detta ordnas? Ingen konsensus kring turneringar fanns egentligen på den tiden. Lokala variationer och avvikelser var norm snarare än undantag. Dessutom var allmän internetanvändning inte alls något utbrett fenomen vid tidpunkten. Att hitta personer i andra länder för IRL-spel och så vidare var inte alls något lätt fixat. Inte heller fanns några utvecklade affärsnätverk, inga FNM-organisatörer, nästan ingenting fanns att tillgå jämfört med den slimmade världsomspännande turneringsorganisation vi ser Magic uppvisa idag. Tekniken fanns inte helt enkelt och världen var inte riktigt mogen på samma sätt som idag. Fanns det ens fem seriösa hemsidor om Magic på hela Internet vid denna tid? Protoversionen av den legendariska magicsidan The Magic Dojo, som idag hittas här, hade startat endast 3 månader tidigare. Till och med Svenskamagic.com som idag är en hemsida med respektabla cirka 16 år på nacken låg fortfarande 3.5 år framåt i tiden! Hur gick det hela då till egentligen? Rent praktiskt alltså? Jo det främsta kommunkationsverktyget på den tiden var fortfarande telefonen och då menar jag inte mobiltelefoner...












Pro Tour New York, februari 1996
Format: Standard New York Style


Den allra första Pro Touren har i efterhand refererats till som PT Speed Dial eftersom man kvalade genom att ringa in via telefon och anmäla sig hos Wizards. Men givetvis inte var inte alla platserna öppna för telefonanmälan, en hel del platser var reserverade för amerikaner och annnat löst folk som visat sig duktiga i tidigare turneringar. VM hade ju spelats redan 1994 t.ex. SvMs redax har inte hittat någon komplett förteckning över pre-invitelistan av VIPs men det är väl bara att anta att folk som placerat sig t.ex. högt på VM 94 och 95 var med på den listan. Enligt Mark Justice var bestod invite-listan endast av honom själv samt ytterligare nio personer (Justice vann US Nationals 1995 och kom trea på Vm 1995, då VM inte var en Pro Tour).

Efter en kort period av intensivt ringande till Wizards högkvarter så var alltså hela listan på de 256 kvalade klar. För att sätta det hela ytterligare lite i perspektiv bör noteras att detta var så länge sedan att spelare som Zvi, Finkel och Bob Maher som för länge sedan är invalda i hall of fame här alltså spelade i juniordivisionen. Juniordivisionen fanns endast i Tourens början och i sann amerikansk anda delades det ut stipendier istället för cashpriser, där fick man spela om man var upp till 18 år.
I huvudturneringen så var det pengautbetalning endast ner till 16e-plats och det i en professionell turnering med 239 deltagare. En stor snöstorm gjorde nämligen att turneringen försenades från start kl 8 till kl 12.00. En av mycket få förseningar i Pro Tourens historia, ändå hann inte alla de 256 kvalade fram i tid. 9-16:e plats fick 500$ för besväret, eller som Thomas "Power-T" Andersson sade efteråt: -Kaffepengar! Förstapriset var med dagens perspektiv rätt så måttliga, för att inte säga snåla 12 000 dollar. Formatet var Type II (som idag heter Standard) New York-Style eller som det kallades Typ2-Homedicapped. Formatet var alltså en variant på Standard, men man var tvungen att lira med minst fem kort från varje Standardlegal-expansion eftersom Wizards var rädda att annars skulle inte några kort från den senaste expansionen Homelands användas. Detta var ju ändå ett försök till marknadsföring av spelet och dess senaste expansion. Homelands anses allmänt som den sämsta expansionen någonsin i Magic och de flesta spelarna hade fem Homelandskort i sideboarden bara för att nå upp till minimigränsen.
Efter 7 rundors swiss by matches (ibland på denna tid användes fortfarande swiss by duels) så cuttades det till t16 och efter åttondelsfinalerna så hade Pro Touren sin första t8 utsedd. Sverige Representerades i T16 av två spelare. Leon Lindbäck och Thomas "Power-T" Andersson! Power-T rök redan i åttondelsfinalen, medan necrolekens officiella banerförare Leon till slut hamnade på en delad tredjeplats tillsammans med Preston Poulter. (Nej, Mel Falk räknas inte som Necrolekens egentliga uppfinnare). Johan Disen Disenborg som idag mest är känd som ägare av Dragons Lair kom på 65e plats efter 4-3 i swissen. Snöpligt för honom eftersom t64 kvalade till nästa PT.
Med hjälp av de gamla mulliganreglerna så var det manatorskar och mana floods till höger och vänster såväl i swissen som i t16-slutspelet och man kan inte direkt beskylla svenskarna för deras stora tur med starthänderna. Men åtminstone hade svenskarna (läs stockholmarna) visat världen att de kunde lira och att det insnöade gänget från Tvspelsbörsen kunde matcha nästan vemsomhelst om de bara fick förbereda sig lite. Obligatorisk länk till Leons leklista här! Michael Loconto var det som till slut stod som segrare i den första Pro Touren. Enligt vissa källor började han sedan som nybliven PT-vinnare att kalla sig för Magics svar på Michael Jordan, men det går inte riktigt att få denna uppgift bekräftad till 100%.


Pro Tour Los Angeles, maj 1996
Format: Boosterdraft


Andra Touren är egentligen inte mycket att tala om ur svenskt perspektiv. Den hölls i LA, i formatet Boosterdraft med 4th edition och Homelands. Smart drag Wizards! En renodlad homelands-draft-PT hade nog varit för smärtsamt att uppleva både för spelare, kommentatorer såväl som organisatörer kan man tycka. Bättre då att blanda in 4th edition i formatet, ett set som utvecklats helt utan tanke på interaktionen med Homelands. Nåväl, Wizards var ju nästan precis lika mycket arrangemangsnybörjare här som under den förra PTn. Tycker du det känns konstigt att kvala till Pro Tours genom att ringa in och anmäla sig? Testa då kvaltävlingsformen Sideboarmatchning!!! Det stämmer, som en promotion för PT2 så fixade Wizards en tävling där man skulle para ihop en beskrivning av respektive maindeck och sideboard från lekarna i t8an på VM 1995. Förstapriset i den tävlingen var inte bara en invite till PT Los Angeles utan även betalt flyg och hotell för hela vistelsen. Vem som var den turliga vinnaren i tidernas konstigaste PTQ förtäljer dock inte historien. Formatet Boosterdraft överhuvudtaget uppfanns förövrigt helt och hållet inför denna turneringen. Wizards hade liksom på känn att t1-lekarna och andrahandsmarknaden för äldre kort inte var det som de tjänade pengar på utan snarare boosterförsäljning. Och som vi alla vet så säljer ju ingenting så mycket boosters som drafts, såklart. Magic är en rentav en industri inriktad just på att sälja boosters om inte annat.

Inte mycket är nedtecknat runt swissen i denna turnering men Darwin Kastle är känd för sitt uttalande inför t8an, i en intervju till tidningen The Duelist Sideboard som som den först hette: "-I have been doing so much as 3-4 practice drafts per week for this event." Det hela låter ju löjligt idag men med 3-4 drafter i veckan inför turneringen låg han sannolikt ljusår framför i förberedelserna jämfört med en klar majoritet av fältet. Många var uttalat imponerade av denna dedikation till spelet som Darwin uppvisade. Vinnaren Shawn "Hammer" Regnier erkände dock efter det att han vunnit hela PTn att han i sin egenskap av affärsinnehavare lyckats träningsdrafta hela 10 gånger i veckan inför PTn. Att Hammer sedan i t8-draften spelade en lek med Feast of the Unicorn i maindeck och endast 8 creatures är ju en helt annan historia.


Hursomhelst efter cutten till t64 spelare inför dag 2 så återstod 56 amerikaner, två kanadensare, två japaner och fyra européer (Rosewaters On Tour part 1-artikel har fel som påstår att det bara var två européer i t64). Majoriteten européer tyckte i huvudsak att limited bara var tur vid denna tidpunkt. Några av de kvalade svenskarna stannade helt enkelt hemma på grund av sin inställning till booster draft-formatet. Dan Hörning sammanfattar dåtidens svenska inställning till draft med följande inlägg från Usenet i juli 1996 precis inför VM det året: "-Jag är rankad som #13 i världen i Sealed deck, men när det kommer till boosterdraft är jag helt clueless. Folk hävdar att det involverar skicklighet men allt jag ser är tur och slump." För att sedan efter VM i augusti 1996 skriva på Usenet: "-Boosterdraft? Det är bara TUR! Mark Chalice fick en Disintegrate i sitt första pack och blev sedan feedad ytterligare två stycken i rad. Tre Disintegrate!!! Är någon överraskad över att han vann? Men uppfattningen hos svenskarna verkade svänga snabbt. Redan i oktober 1996 skriver Power-T följande i Centurion nummer 10: "Boosterdraft är en betydligt mer skicklighetsbaserat än Sealed deck, som i mitt tycke nästan handlar bara om tur, eftersom man där har så liten möjlighet att välja vilka kort man spelar med." Det ska även betänkas att på denna tiden var packsen mycket ojämnare i power level och korten överlag i så gott som varenda expansion var otroligt ojämna i sin nivå. Booster draft var mycket ojämnare förr, när man kunde riskera att få en lek med bara 14 playables. Något som aldrig skulle kunna hända idag. Men även om draft kanske var mer ojämnt och slumpartat förr så var det fortfarande mitt tycke definitivt ett skicklighetsbaserat tidsfördriv.




Nåväl, tur eller ej så gick Neil Guthrie (ensam svensk på plats) dag två och slutade på 60:e plats. Den amerikanska dominansen i toppen var så total att det är svårt att finna liknelser. Sådan dominans från ett enda lands spelare kommer aldrig igen uppvisas på en Pro Tour det kan jag åtminstone garantera. I t32 så återfanns en kanadensare Brian McKinty på plats 13 samt en italienare vid namn Andrea Redi på 25e plats, resten var alla amerikaner. Bland 33-64e plats hittar vi icke-amerikaner endast på plats 44, 47, 60, 61 och 64.

Trots erfarenheterna från New York så återstod mycket organisatoriska lärdomar för Wizards att inse. Det mekades helt enkelt mycket med inställningarna för turneringen, policys och floor rules etc. Tydliga och enhetliga regler för vad som skedde när tiden för rundan tog slut fanns t.ex. inte. Rundorna var för övrigt 90 minuter långa. T16 från New York var nu skrotat för cut direkt till t8 och cashpriserna gick nu istället ner ända till 64e plats. 17-32 plats fick nu hela $1150 och sedan $400 för plats 33-64. Vilket ju gör att man direkt inser hur jäkla snålt tilltagna priserna var i New York! Ett tydligt misstag som gjordes i Los Angeles var att Dominic Crapuchettes utropades som den 8e och sista deltagaren i t8. Dock upptäckte någon rätt snabbt att en match var felrapporterad och när felet hade rättats så fick istället Scott Johns platsen i t8. Lyckligtvis lärde sig Wizards av misstagen och mig veterligen har ingen sedan dess felaktigt utropats som t8-deltagare i en PT och sedan fått lämna över platsen till någon annan p.g.a. ett administrativt misstag.


Pro Tour Columbus, juli 1996
Format Ice Age/Alliances-Block Constructed


Det var först på PT nummer tre och i formatet Ice Age-block constructed som Olly Reid (Lars Olof Råde) gjorde entré och vilken entré sedan! I efterhand har det spekulerats otroligt mycket kring baksidorna på korten (sleeves var inte legalt) och eventuellt fusk från Olles sida. Men det är allt missvisande. Olle påpekade istället sakernas tillstånd för Wizards och inget han gjorde var olagligt vid tidpunkten. Tvärtom så vägrade Wizards styvnackat att ändra på regler trots att Olle påpekat för dem hur enkelt det gick att vrida på detaljer till sin egen fördel. Fördelarna med att märka olika grad av ljus och mörker på baksidorna av korten på libban och i motståndarens hand har dessutom under årens lopp förstärkts och nästan börjat leva ett eget liv. Så stora fördelar som folk föreställer sig idag hade aldrig någon, även den mest skarpsynte som t.ex. Olle eller Tommi Hovi. Dock är det rätt kul att föreställa sig att det kan vara på grund av detta som stissiga amerikaner över hela världen förmedlat kulturen av ticks med korten i handen. Då i form av att konstant fippla med korten i handen för att motståndaren inte ska kunna koncentrera sig på vilken färgnyas på baksidan korten där har. Små nyanser/drag/handlingsmönster som enligt min privata upplevelse lever kvar än idag i spelet, trots att behovet inte alls längre finns då nyare upplagor är jämnare i färgerna, dessutom spelas minst 90% av alla sanktionerade matcher med icke-transparenta sleeves numera.

Leken Olle lirade har historiskt fått mycket kritik för dålig manabas och konstiga kortval t.ex. Jokulhaups i en 18-landslek etc. Jens Thorén, Anton Jonsson eller vemsomhelst, det kvittar vilken duktig spelare man pratar med alla är så otroligt impade eller kanske mer förvånade av att Olle lyckades vinna en PT med en lek med så dålig manabas. På the Invitational 2000 så bestod auktionslekarna av alla constructedlekar som dittills vunnit en PT, Olles lek valdes allra sist i den auktionen! Leken har infact blivit utnämnd till sämsta lek att någonsin ha vunnit en Pro Tour , detta av Hall of Famer Frank Karsten i en artikel med bara lite mer än ett år på nacken. Frank Karsten är en person som tar dessa saker på allvar, hans doktorsexamen i spelteori bekräftar och förstärker bara den uppfattningen. Kass manabas eller inte, men spelet Magic var helt annorlunda 1996 och även om leken kan tyckas kass idag så beror det ju snarare på powercreep än att den var dålig i block-formatet på på PTn. Snarare så att Olle bröt metat genom att främst lira med creatures som stod emot metagamets två främsta removalspells Swords to Plowshares (Deadly Insects) och Pyroclasm (Spindlarna).

Tyvärr för svensk del så missade ju hela stockholmsligan denna PT på grund av flygstrul. De hade planerat att lira en lek snarlik Olles fast med stabilare manabas via Thawing Glaciers (givetvis designad av Thomas "Power-T" Andersson). Så Lennart Borg, "Power-T", Micke Magnusson, Neil Guthrie, Johan Disenborg, Jocke Lang och Marcus Lagerström missade alla PTn via problem med flyget. Vissa källor hävdar att göteborgsgänget designade spindelleken under flygturen till USA. Andra källor hävdar att Neil Guthrie designade en rödgrön landpajlek som sedan utvecklades vidare av stockholmarna. Basen i denna rödgröna landpajlek avslöjades sedan till göteborgarna via telefon bara en dag eller två innan resan skulle påbörjas. Inte att man undrar hur Pro Tour-historien sett ut med exempelvis tre svenskar i t4 i Columbus istället för bara en? Tanken kittlar, erkänn ;)
Olle som egentligen var ung nog att spela juniordivisionen (d.v.s. han var under 18 år gammal) valde att lira i main eventet istället. Han skulle inte ångra sig. Efter 4-2 dag 1 och 6-1 dag två var han klar för t4! Detta var även den enda PTn i historien som spelades med cut till t4 istället för t8. I efterhand har det angivits att tid behövde sparas eftersom amerikanska nationals hölls på siten under samma helg. Efter de tre första Toursen hade alltså cutten gått till t16 en gång, t8 en gång och t4 en gång eftersom Wizards fortfarande tydligt experimenterade med Pro Tours för att få allt rätt. Brian Weissman missade således chansen till slutspel då han kom 5a i swissen. Weissman är väl den av de tidiga giganterna (eller dinosaurierna om du så vill) i Magic som klarade sig bäst på Touren och faktist har två (egentligen tre med Columbus då) officiella Pro Tour-t8or på meritlistan. Mer om Weissman hittar du här. Martin Jordö och Tapani Utrianien båda från Göteborg, som var de svenskar som också spelade spindelleken på plats, gick ej dag 2. Dock i runda fem fick Jordö en väldigt överraskande scoop från Mike Long av alla människor, vid ställningen 1-1 i en match som annars hade blivit en draw. Extrarundor/tid var fortfarande inget som förekom. Men det räckte ändå inte Jordö och missade dag två på tiebreakers. Tapani Utrianien slutade 110a.

Beslutet att bara lira t4 fick även rätt stora konsekvenser för en annan spelare vid namn Scott Johns, läs mer om det nedan. I semin slog Olle ut Peter Radonjic (som Olle förlorat mot två gånger i swissen tidigare i turneringen). Sean Fleischman besegrades sedan i finalen och vips var Olle 22 000 dollar rikare. Detta fick Göteborgsposten att slå till med en bild på Olle Råde på löpsedeln samt en text i stil med: "Olle 17, tog hem 176 00 kr på en enda hand". Vad jag vet är detta den enda gången Magic the Gathering har hamnat på löpsedeln på en någorlunda seriös svensk dagstidning. Här är finalen från Columbus på Youtube. Här hittar du såklart leklistan till spindelleken.


VM i augusti 1996 Seattle.
Format: Boosterdraft, Legacy och Standard


Som avslutning på den första Pro Tour-säsongen var det sedan dags för VM! Detta var dessutom första gången som VM i Magic också utgjordes av en Pro Tour. För att skilja pojkarna från männen och verkligen utmana spelarna att ge sitt allt så var detta VM även den första PTn som hölls i multiformat. För att nå t8 så var man tvungen att bemästra Standard, Boosterdraft samt det nyuppfunna Typ 1.5 (som ju numera ju kallas Legacy) som skapades just för denna turnering. För att verkligen understryka att VM numera var en proffsturnering till skillnad från VM 1994 och 1995 så var förstapriset nu 26000 dollar istället för en låda Legends-boosters!
Svenskarna var inte alls duktiga eller erfarna av limited började VM överlag rätt svagt och endast Olle fick med sig ett bra record från draftdelen med 5-1. I Standard var svenskarna uppdelade i två jämna läger mellan Erhnam-Geddon och Necroleken. Alla nio svenskar på plats hade speltestat tillsammans och både stockholmare som göteborgare var enade om var att det skulle bli mycket Necro och TurboStasis på VM, men denna metagameing slog helt snett. Trots TurboStasis popularitet på US Nationals endast månaden före VM så dök den populära finska tech-leken TurboStasis inte alls upp på VM. Alla svenska Necrospelare med sina multipla Infernal Darkness i brädan fick därmed bittert ångra sina brädplaner. De flesta svenskarna gick 2-4 i Standard och Ehrnam-Geddonleken som ju skulle vara anti-necro gav överlag rätt dåliga resultat mot Necrolekarna. Olle var som vanligt undantaget och spelade sin ErhnamGeddon till 5-1 i Standard.

Det är ingen tvekan var svenskarna lagt ner krutet i sin speltestning. Fem svenskar bland de tio bästa i Legacydelen talade sitt tydliga språk. Speltestningen måste varit synnerligen effektiv, eftersom det inför turneringen inte alls gick att ha koll på vilken lek som egentligen var the deck to beat eftersom formatet var helt sprillans nytt. Alla fem svenskar i t10 spelade leken The Gun (Naya-weenie med massor av burn), även den designad främst av Power-T. Av dessa herrarna gick Niklas "Hjälmas" Eriksson allra bäst och slutade trea i legacyn-delen med bäst tiebreakers av alla på 5-1 med följande lek: The Gun Endast Neil Guthrie och Sven Runing av svenskarna spelade inte the Gun. Sven spelade aggro med blått istället för grönt (som Scott Johns) och Neil byggde om sin Gun till en Howling Mine / Blood Moon / Deadly Insect-lek under natten före legacyn. Bästa lekarna i Legacy var en TemurAggrokontroll som spelades av Matt Place som hade fett med kontringar, undercostade djur och ett playset Mana Crypts. Samt Scott Johns med originalet bakom leknamnet Star-Spangled Slaughter. Place och Johns slutade 1a och 2a i legacyswissen som de enda två obesegrade spelarna. Annars är denna legacyturnering känd för sin lansering av den första riktiga degenererade comboleken i Magic, detta hela 8 månader före Prosperity-Bloom erövrade Paris. Med combon Fastbond / Storm Cauldron är det rätt enkelt att få evig mana till en dödlig Drain Life, speciellt eftersom det i legacy vid denna tid var legalt med playsets av följande kort: Mana Crypt, Dark Ritual, Demonic Consultation och Mana Vault. Observera att det vid denna tid även var så att man kunde gå ner på negativa liv med Fastbond i sin main phase, man förlorade inte spelet förrän man bytte fas. Fastbon/Cauldron-combo spelades av du gissade det! Japanerna samt givetvis Mike Long. Undra varför? ^_^ Efter VM restrictades Fastbond i Vintage omgående, vilket ledde till att den även blev bannad i Legacy och den första komboleken var därmed upplöst lika snabbt som den uppstod. Mana Crypt fortsatte dock att infria combospelarnas våtaste drömmar i Vintage i ytterligare tre år och restrictades i Vintage först i oktober 1999, efter det att Megrim och Memory Jar hade printats. Enligt Scott Johns så var the deck to beat i legacy inför VM96 en monosvart midrange med Juzam Djinn, Hypnotic Specter och pumpknektar. Moat var det enskilda kort han var mest rädd för men med 3 Arcane Denial och 4 Disenchant i maindeck så blir det inte något större problem. Det som verkligen räddade Johns var dock att han inkluderade 3 Martyrdom i sin sideboard. En sista tweak som gav leken ytterligare sätt att komma undan en Drain Life för lethal damage. I swissen vann Johns mot två monosvarta midrangelekar, två The Gun samt två Cauldron/Drain-lekar. Olles enda förlust i legacyn var mot just Scott Johns. Olle gick därmed 5-1, 5-1 och 5-1 i de tre olika formaten och var således klar för t8. Olle delade hotellrum med Hjälmas och Sven Runing. Exakt vilket rum det var visste några amerikaner som levde rövare i hotellkorridoren och knackade på deras dörr ett antal gånger under natten före kvartsfinalerna skulle börja. Dessa försök till psykningar fungerade dock inte på Olle och i kvarten besegrade han komfortabelt Tommi Hovi med 3-0. Olle förlorade dock sedan mot Mark Justice i semin. Finns på film här...



Siderant
Allt i Magic går ju inte att översätta från Schack!
Intrycket man får när man tar del av gamla källor om Pro Tours på 90-talet är att det var ett mycket utbrett fuskande tidigt på Touren. Domarna då kunde säkerligen svara på precis vad som skedde om man lägger in en Clone och en Vesuvan Doppelganger under illusionary mask när Titanias song, Duplicity, Humilty och Living plane är i spel och sedan fasar allt med Teferi´s realm och Equipose. Men att t.ex kickbanna en person som upprepat fuskblandar sin lek och liknande var inte så lätt. Se t.ex. artikeln Anatomy of a cheating method av Humpherys eller att Mike Long tilläts spela vidare med endast en matchloss när han ertappats med nyckelkortet Cadaverous Bloom i knäet i slutrundorna av swissen i amerikanska nationals 1998. Mike Long slutade tvåa i den turneringen till slut. Sådant är ju idag beyond surrealistiskt. Detta citatet är i sammanhanget rätt minnesvärt: "It is interesting to note that when the Bloom/chair incident happened, the judge called upon to make a decision was Jeff Donais, who had once actually been on a Magic team with Mike Long." -Cathy Nicoloff Denna skillnaden gentemot idag beskrivs av Martin Cedercrantz som domare förr verkade ha som målsättning att sätta dit dåliga spelare som inte kunde exakt alla kufiska kontra-intuitiva undantag och rulings. Rulings som i sin tur inte fanns att tillgå om man inte gått dag två på den föregående GPn eller PTn. Dessa lärdomar fanns länge inte att tillgå ens via Internet. Detta ledde givetvis till att riktigt tävlingsinriktade spelare lärde sig alla dessa undantag för att kunna exploatera till duellvinster mot mindre erfarna spelare. Domarna kan man säga förr aktivt hjälpte de bra spelarna att få en edge med hjälp av helt oförståeliga saker för en oinitierad person. Idag är domarnas inriktning istället en helt annan, nu ska de istället informera alla deltagare för att på förhand undvika misstag och missförstånd samt därtill sätta dit fuskare som försöker eller aktivt böjer på reglerna i sin egen favör på ett oetiskt sätt. Det är nog egentligen få begrepp som vad som utgör "fusk" som ändrat definition i Magic mellan åren 1995 och 2015.
Men arrangörerna var ju i början av Pro Tourens barndom helt ovana att hantera situationen med fusk. Det är knappast en lukrativ affär i längden att lägga ner tid på att fuska i Magic för att bli ekonomiskt oberoende. Men det går naturligtvis inte att undå att om det ligger 26 000 dollar i prispotten istället för en låda the Dark-boosters så framkallar det givetvis ett annat beteende och risktagande från personer som inte bryr sig om rent spel. Man ska också komma ihåg att mycket av strukturen i Magic ju är lånad från Schack. Rent spontant känns det bara som att det är cirka 214124124124 procent lättare att fuska i Magic än i Schack!
End siderant


Första proffssäsongen bestod helt enkel av fyra Pro Tours varken mer eller mindre. Olle vann en och gick t4 i en och blev således Player of the Year även om han inte ens spelade de två första turneringarna. Han kom till och med in i Guinness Book of World Records för sitt tilltag. Johns hade ju de facto tre PT-t8 men 5-8e plats gav bara 10p på denna tid och en vinst gav 30p så Johns fick 30 sammanlagt och Olle fick 50. En av Johns t8or var ju dock just den i Columbus där han inte riktigt fick chansen att spela om vidare avancemang eftersom swissen just cuttades till t4 direkt.







Pro Tour Atlanta, september 1996
Format: Sealed Deck med Mirage


Bara en månad efter VM i Seattle så spelades PT Atlanta 1996. Formatet? Du läste rätt Sealed Deck med Mirage. Det är även helt korrekt att beskriva PTn som en Prerelease, detta var den absolut första turneringen med Miragekort i hela världen. Detta är den enda Pro Tour såhärlångt som spelas i Sealed Deck-formatet. PT Atlanta var ju även en prerelease fast med den stora skillnaden mot dagens events att kanske inte mer än 10-20 personer av de 193 deltagarna hade sett spoilern i förväg. Spoilern kom ut på nätet endast några dagar innan turneringen. Långtifrån alla hade regelbunden koll på nätet vid denna tid. Inte ens magicnördar. Olle Råde var enligt legenderna en av de få tursamma att se spoilern då han i egenskap av school dropout kunnat att hänga på IRC 24/7 och därmed lyckades ta del av spoilern. "The littlest viking" som Olle kallades vid tiden, spelade en 4-färgsspecialare till en 32a plats och blev därmed som vanligt bästa svensk. Martin Jordö blev 57a och nu var det Jonas Ekenvalls lott att få den oturliga 65e-platsen och ej få lira dag två. August Eriksson 76a, Power-T kom 139a samt snickaren från Jönköping Christer Sundqvist 157a. Idag är inte mycket känt om den gode Christer mer än att det var han som myntade smeknamnet Tjolahopp om kortet Jokulhaups. Vilket i sin tur ledde till trenden att alla coola killar satt och nynnade på melodin till Pippi Långstrum när de satt med Jokulhaups på handen. Annat minnesvärt är att Olle Råde i denna turnering återigen mötte Scott Johns, som är känd för att ta lite genvägar för att bättra på vinstchanserna. Noterbart är att Johns är den ende amerikanen med 5 PT t8or lifetime som inte är invald i Hall of Fame. (Mike Long har bara 4 PT t8or). PTs spelades här fortfarande med den ursprungliga mulliganregeln som säger att man får fritt antal mulligans sålänge man har 0 eller 7 land på starthanden, i övrigt inga mulligans alls. Det visade sig att den gode Scott inte var så nogräknad med detta. I swiss-matchen mot Olle visade han upp en landlös hand och satte igång att förbereda libban för en mulligan, men Olle synade fuskbluffen och ingen mulligan för Scott. Längst bak i handen som sjunde kort var ju nämligen ett land!


Detta var den alltså allra första turneringen någonsin i setet Mirage. Förutom att Mirage är ett 200% (om det ens räcker?) bättre set än Homelands så känns detta som ett rätt mycket bättre sätt att marknadsföra ett nytt set jämfört med Homedicapped-reglerna från New York, eller vad säger du? Förövrigt tycker jag att fler turneringsspelare borde testa att lira en prerelease utan att titta på spoilern först, det är roligare än vad man kan tro. Om de andra i turneringen inte heller läst spoilern så är det ännu roligare. Så var Magic tänkt att upplevas från början och jag kan meddela att det är verkligen en känsla som jag saknar idag när jag som vuxen och tävlingsspelare spelar främst för att vinna. Hursomhelst turneringen i Atlanta vanns till slut av tysken Frank Adler som dock kanske främst satt spår i PT-historien som lärare och mentor åt en viss ung talang från Köln med förnamnet Kai.


Pro Tour Dallas 1996, november 1996
Format: Standard


1990-talet och Pro Tour handlar ur svenskt perspektiv nästan bara om Olle Råde. Det börjar nästan bli tjatigt att skriva om honom redan. Har det inte redan framgått varför så kan jag meddela att här nådde Olle alltså sin tredje PT-t8 på sin fjärde lirade Pro Tour! Mikael Magnusson var däremot debutant på Touren i denna turnering. Första matchen gick mot vem? Mike Long såklart! Sannerligen inte den matchup man önskar sig som debutant. Mike Long var i toppform och pratade non-stop, satte sig på stolsryggen för att försöka se Mickes hand och prövade alla sina trix med ett evigt räknande av kort i alla zoner och ständigt av- och påtagande av sin jackan. Mike Long hade säkert på känn att Micke var nybörjare varför skulle han annars spela ut hela sitt register på det viset? Men den gode Micke hade fokus och höll huvudet kallt och efter en kort stund var det Magnusson 2 - Long 0. Fyra av svenskarna spelade den av Mikael Magnusson desginade rödblå CounterHammerleken med endast små variationer i listorna. Avvikare var Sven Runing med necroleken och Strandberg med en helröd historia. Placeringar: Olle 5-8e plats, Jonas Strandberg 13e, Leon Lindbäck 26a, Sven Runing 132a och Power-T 151a av sammanlagt 240 deltagare. I Centurion #11 beskrivs detta som måttliga svenska framgångar. Det är skillnad på då och nu kan man enkelt konstatera. Denna helg hölls även ett väldigt betydelsefullt side-event i formatet Vintage som i efterhand brukar refereras till som "SidePT1". Vinnare? Scott Johns som lirade en Zoo-lek. Sedan lade Wizards mer eller mindre helt av med att arrangera Vintage-turneringar.

Leklistor från Maineventet:
Svenskarnas Counterhammerlek .
Jonas Strandbergs Rogue MonoRöda brännlek .


Turneringen vanns tillslut av kanadensaren Paul McCabe. McCabe förlorade endast mot en enda person under hela turneringen och den personen var ingen annan än, just det debutanten från Sverige, Mikael Magnusson. Micke hade sålångt gjort allt rätt, men tyvärr på grund av orutin insåg han inte att han hade chansen att drawa in i t32 och därigenom kvala till nästa PT. Ingen i ID i sista swissrundan och Magnusson slutade 34a.





Pro Tour Los Angeles, februari-mars 1997
Format: Mirage/Visions-Rochesterdraft


Första Pro Touren i booster draft med set utvecklade för interaktion med varandra Mirage och Visions. Bäste svensk var Jonas Strandberg som 105a. Olle Råde kom 107a, Erik Orrsjö 126a och Jonas Ekenwall 174a, totalt var det 236 spelare. Detta var första Pro Touren att använda dagens mulliganregel som ju kallas Parismulligan. Regeln användes på prov i denna PT och permanentades sedan i Paris. Vi känner ju svenskarnas aversion mot limited sedan tidigare, det var därför inte konstigt att den första PTn där ingen svensk cashade var en renodlad limited-PT. Flera gånger tidigare under Tourens historia hade det varit kontroverser kring kortens baksidor i diverse constructedturneringar, eftersom sleeves inte var tillåtet ännu. Under denna första Rochester-PT så delade alltså Wizards ändå ut Ice Age-basics till draftlekarna trots att formatet var Mirage-Visions. Detta tyder på rätt dålig koll om du frågar mig. Ice Age-korten är kända för att ha en lite ljusare baksida än de flesta andra Magic-set. Inte för att det är jätteobvious men vissa nogräknade och så hugade proffs kunde nog få en edge här och där om situationen krävde om man visste att det var ett land på toppen av libban eller ej. Turneringen vanns av Tommi Hovi efter att David Mills blivit diskad i finalen, detta eftersom Mills spelade sina spells och tappade landen efteråt vilket ej var tillåtet vid denna tid. Mills hade fått sju varningar för detta regelbrott tidigare under turneringen. Från början var rulingen: "disqualification without prize". Men efter vad som snarast kan beskrivas som början av ett mindre upplopp på siten så ändrades denna ruling till enbart diskning och Mills fick behålla prissumman för andraplaceringen.



Pro Tour Paris, april 1997
Format: Mirage/Visions Block Constructed


Detta var den allra första PTn utanför USA. Kenneth Mossberg var bäste svensk på en 18e plats av 223 spelare totalt. Svenskarna placerade sig som följer: Tomas Larsson 43a, Jonas Strandberg 134a, Per Danngärde 156a, Leon Lindbäck 176a, Olle Råde 188a och Albert Alshamn med sin Nayalek featuring Scalebanes Elite först på 204e plats. Vid denna tid kallades Naya dock för Pasta på grund av kopplingen till Italiens flagga. Leon frågade Mossberg kvällen innan om han verkligen skulle lira rödblått? Leon menade att han tyckte leken verkade helt kass. Mossberg tackade för jinxen och blev bästa svensk, endast 158 placeringar framför Leon. En annan som kanske inte hade sitt brightest moment denna helg i Paris var Olle som för ovanlighetens skull inte blev bäste svensk trots att det var en constructed-PT. Misstaget Olle gjorde var att han tackade nej till en moneysplit med Mike Long, som ju sedan vann hela turneringen. Som alla vi äldre känner till så flyger ungtupparna numera till GPs i Europa här och där som ingenting. Flyg till Milano, Barcelona, Dublin och Warzawa kan man hitta lite varstans för ett par hundralappar. Så var det inte på denna tid, flyg var ruskigt dyrt. Till denna turnering anordnade Top Games därför en bussresa där alltså bara bussbiljetten kostade 2000kr! Bussen avgick från Aschebergsgatan i Göteborg och tog nätta 20 timmar enkel resa.



Pro Tour New York, maj-juni 1997
Format Boosterdraft


Formatet var booster draft med 5th Edition och Visions. Wizards hade fortfarande inte riktigt släppt konceptet "draft med set utvecklade helt utan tanke på interaktion med varandra". Som vanligt under 90-talet så var svenskarnas resultat i limited inte mycket att stoltsera med. Detta blev den andra PTn där svenskarna misslyckades nå t64 och därmed fick ingen casha. Bäste svensk var faktist inte Olle Råde, utan Marcus Angelin med sin 106e-placering. Inte mycket finns bevarat från denna turnering men en av höjdpunkterna ur svensk synpunkt var nog ändå att Angelin fick spöa Mark Justice. Övriga svenska placeringar:Olle Råde 108a, Jonas Hovmark 172a, Jonas Ekenvall 185a, Kenneth Mossberg 200e, Fredrik Söderberg 241a och Jonas Mathiasson 245a av totalt 259 spelare. Formatet framstår för mig som hejdundrande random med ett set som 5th edition (det magicset med överlägset flest unika kort av alla magicset genom tiderna hela 449st) Där vi hittar kort på raresloten som t.ex. Forget, Ironclaw Curse, Mana Clash och Game of Chaos (då var 5th ändå första bas-settet utan antekort!) men även rarekort som Wrath of God, Nevinyrral's Disk, Shivan Dragon, Earthquake och Armageddon. Detta samtidigt som Fireball och Circle of Protection mot alla färger är common! Must have been a joy to watch! Nu snabbt vidare till nästa PT!


VM i Seattle, augusti 1997
Format: Boosterdraft, Standard och Extended.


VM 97 hölls återigen i Seattle och var den andra Pro Touren som bestod av tre format. Ett gammalt format som de flesta nog ändå känner till är Extended. Det uppfanns med avsikten att användas på VM detta år. VM 1997 blev den unge Nikolai Weibulls riktigt stora genombrott! Med en hjälp av en aggressiv rödsvart lek i extended och stora framgångar i Rochesterdraft så ledde den unge Weibull standings under stor del av VMs 21 rundor. Weibull var t.o.m. lock för t8 efter endast 20 rundor och får i sista omgången för andra gången möta John Chinnock (vars fuskerier tas upp senare). Weibull krossade honom första gången vilket fick John att ubrista följande till sina vänner: "- Watch out, that little kid is good!" Hursomhelst pairings i runda 21 är uppe och John frågar snabbt om en I.D. som Nikolai tackar ja till. Endast sekunder senare kommer Mike Long fram, tar tag i Nikolais arm och frågar om han verkligen tänker ID:a. Nikolai svarar ja, varpå Long säger att han inte ska göra det, eftersom han inte måste och det även innebär att Longs kompis Donnie Gallitz inte kan nå t8an. Nikolai säger att han redan lovat och att han inte tänker backa på detta. Under tiden dyker Longs kumpaner Mark Justice och David Mills upp med Donnie Gallitz i släptåg och försöker övertala Nikolai att verkligen inte ta en I.D. Eftersom Donnie då till 100% är ute från t8an. Det hela slutade med att Nikolai endast kände sig stressad av situationen och gick därifrån fast besluten att ta en I.D. precis som han först utlovat. Givetvis spelar Donnie Gallitz oavgjort i sin egen match mot Worth Wollperth och drawar sig således ut ur t8 oavsett vad Nikolai hade gjort. Det ironiska är att om Nikolai inte ID:at så hade han antagligen sluppit ryka mot danske Svend Geertsens stompylek i kvartsfinalen. Ingen risk för collusion där inte :)

Slutligen kom Weibull 6a individuellt och 2a i lag-VM endast 17 år gammal och det med endast 4 matchförluster i hela swissen. Man skulle därmed enkelt kunna tro att han egentligen gjorde bäst ifrån sig i hela turneringen, men Gab Tsang från Canada kom dock 5a individuellt och etta i lag-VM. Så kan det gå. En som inte hade det lika lätt denna turnering var Mattias Jorstedt som i ett försök att out-smarta sin opponent och spela runt dubbel Scars of the Veteran med sin Pros-Bloomlek announcade och spelade Abeyance trots att den egna libban vid tillfället innehöll exakt 0 kort. Trots detta slutade Jorstedt på en respektabel 45e plats. Resultat övriga svenskar: Olle Råde 16, Marcus Angelin 52 och Johan Cedercrantz 68a av totalt endast 153 spelare. För topplekarna från Standard respektive Extended klicka på där <-
Utöver 8000 dollar för t8-platsen så visade Weibull upp att han kanske ändå var rätt ung på VM ändå eftersom han såg potentiella inkomster lite här och där. Tommi Hovi fick nämligen ett gäng kort signerade av Jesper Myrfors som var på plats för att signa kort helgen lång. Tyvärr användes en silverpenna av Myrfors som inte torkade speciellt snabbt och korten lades lite slarvigt på hög, som lätt sker när mag signar 2000+ kort på en helg. Slarvet ledde till att baksidorna på korten smetades ut med silverfärg och förstördes. Tommi vek sedermera bara ihop alla korten och sprättade bara iväg dem in disgust. Nikolai dök snabbt ner på golvet och plockade upp ett playset tyska FBB Tundra och litet annat bös, duals är ändå duals tänkte Nikolai. En av dessa Tundror såldes på auktion på SvM under 2014, trots vikskador, för 1400 SEK.

Bonusfilm
Här är en liten filmsnutt från VM. Highlights ur svenskperspektivet: Efter cirka 10 sekunder ser du Olle Rådes unga anlete skymta förbi. Vid 2.14 ses svenska mästaren från 1997 Nikolai Weibull insistera på att magic är ett fantastiskt spel, eftersom man kan spela överallt på golvet, på bordet eller så. Slutligen cirka 4.40 in i filmen så visas lite footage från en grillfest på VM 97 där 151 cm Olle Råde 17 år gammal, imiterar trummisen i Hanson på 132 cm och 11 år. Något som uppenbarligen får Mike Long att gå nuts. Ursäkta bildkvaliteten men jag kände verkligen att den var för bra för att gömma från er nyfikna typer. Micke Magnusson som åkt till VM endast för att grinda sideevents, tradea kort och för att övervaka den unge herr Angelin kunde inte hitta sin biljett när det var dags att flyga hem. Endast kuvertet den hade legat i stod att finna. Trots att flygbolaget hittade Micke i datorn och att han kunde identifiera sig fick han icke gå ombord. Micke ringde då hotellet, som otroligt nog hade lyckats hitta biljetten. En snabb taxiresa tur och retur mellan flyget och hotellet senare kunde Micke konstatera att han missat planet och således fick köpa en ny biljett, trist avslutning på VM. Sannolikt gick han plus på VM ändå via trading och försäljning av kort men iallafall.








Pro Tour Chicago, oktober 1997
Format: Extended


Wizards hade inte fått nog av det för VM nyskapade formatet Extended. Endast två månader senare var det dags att plocka fram extendedlekarna igen. Ur svensk synvinkel handlar denna turneringen i historieböckerna mest om att Olle blev först i spelet med fyra PT-t8or. Som om den bragden inte var nog så bör det även noteras att detta alltså endast var Olles 9e Pro Tour. För övrigt så spelade Mikael Magnusson exakt samma lista som Olle (WUB-Jank) och slutade på en fin 22a plats. Jorstedt spelade såklart sin petdeck vid tidpunkten Prosperity-Bloom, med techet Disrupt i brädan för att kunna kontra tidiga Hymnar och liknande. Jorstedts sideboardplan fungerade utmärkt och han lyckades med hjälp av den vinna mot Randy Buehlers våldsnecro (rödsvart-necro) i swissen. Dock drog Buehler det längsta strået och han vann hela turneringen trots att detta var Randys första Pro Tour. Jorstedt kom till slut på 50e plats.

David Linder som vid tidpunkten var ett kid som faktist fyllde hela 17 år under veckan i Chicago. David började fint med 5-2 dag ett med hjälp av stockholmarnas WUB-aggrolek. Han vann även runda 1 på dag två men fick sedan smaka totaltilten efter en spektakulär avslutning på match två dag 2. Linder hade sin motståndare necrolåst (endast på ett liv och med Necropotence i spel) när motståndaren tar upp libban, räknar de sju korten noggrannt och oerhört långsamt vartefter han announcar Demonic Consultation för random gubbe med Protection from White. Motståndaren träffar understa kortet i leken som är nämnda gubbe och dör ju inte på deckning via Necropotence. Tack var ett par blanka draw steps lyckas Linder därmed tappa duellens creature-stillestånd till en förlust i avgörande och slutresultatet blev 1-2. Först efter ett tag insåg Linder att motståndaren egentligen inte haft megatur på sin 14%-iga consult , utan att motståndren bara studerat baksidorna på korten i libban såklart för att säga rätt creature, men då var det försent att kalla på en domare och tilten var ett faktum när Linder insåg sin egen naivitet. Linder gick därefter 0-4 och vände således 5-2 dag 1 till 1-5 dag två och slutade på 63e plats. Själva födelsedagen spenderade Linder på hotellrummet nötandes Vintage-versionen av ovan nämnda the Gun mot Weissman och den senaste och uppdaterade versionen av The Deck. Linder öppnade starkt och vann hermillions av dueller i rad men Weissman spottade upp sig på slutet. Och som alla vet som vanligt när man speltestar lekar i 50+ dueller på en dag så slutade allt oftast +/- i slutändan ändå, Magic är ju bara tur!

Martin Jordö hade dispens att lira i Chicago eftersom han kvalat in till turneringen precis innan han började jobba för Wizards of the Coast som Sveriges första Organized Play-manager. På ett Record av 1-1-5! så blev Martin 192a. Leken han lirade var en långsam och varelselös rödvit lek som bara kunde vinna på sina Kjeldoran Outpost eller sin oneoff Fireball.

Resten av svenskarna som ej gick dag två var Power-T 90e, Kristisn Hellman 130, Per Danngärde 175a, Patrik Skogsfors 178a och trist nog "the new swedish wonderkid" Nikolai Weibull 323a. Totalt var det 324 spelare på plats. Egentligen var det nog inte så konstigt att det inte gick bra för Weibull då han spelade exakt samma lista som på VM på grund av noll speltestning. Weibull hade tänkt spela Nether Shadow/Ashen Ghoul/Buried Alive-leken men avråddes starkt av Brian Weissman, som sågade den leken för att spela tuff inför sin dåvarande flickvän kallad Miss Ghazban Ogre (hon ryktades ofta byta pojkvän till den med högst rating). Samma graveyardlek tog David Bachmann till 18e plats, då David förlorade sin win and in mot Randy Buehler om en plats i t8an. Det är lite svårt att tänka sig idag men Weissman hade ett högt anseende fortfarande på denna tiden, även gällande format som Standard och Extended. En som dock inte alls gillade Weissman och alla hans självgoda och tvärsäkra uttalanden var Patrik Skogsfors som tog varje chans att imitera och driva med Weissmans manér. En färdighet den gode Patrik behärskade med perfektion vid helgens slut. Weibull droppade vid ställningen 0-4 efter att först förlorat en tight match mot necro, sedan två bombsäkra förluster mot mardrömsmatchupen Counter-Post. Vid 0-3 möter han en rogue helvit kontroll-lek med Greater Realm of Preservation i maindeck! och ytterligare sex stycken!!! Circle of protections mot rött och svart i brädan. Den matchen vann inte Nikolai.


Siderant 2
Intrycket jag har fått är att länge var de svenska deltagarna på touren Olle Råde + fyra slumpmässiga PTQ-kvalade från Sverige med blandad kontinuitet. Samt då personer som ibland kommit t32 på föregående PT, men det inträffade högst oregelbundet. När Sverige bidrar med många namn (fler än 5-6 pers) i resultatuppräkningarna bland tidiga Pro Tours så är det sannolikt att åtminstone någon snott en plats i en PTQ utomlands. Sverige var tidigt välkända (och avskydda av finnar, norrmän och danskar) för att sno till sig slots lite varstans. Men det kan också vara att flera personer samtidigt bestämt sig för att punga ut resepengar ur egen ficka för att pröva lyckan på Touren. På denna tid förekom det också ofta att vanliga PTQer var tvåslotare, men att det bara gavs ut resebidrag till förstaplatsen. Såklart kan jag ju förtydliga att det inte var många PTQ-spelare i Sverige på 90-talet med månadslön eller andra inkomster som casually kunde lägga ut pengar för flyg och hotell i USA hursomhelst vid husbehov. Snittet låg på fem Pro Tours per säsong under perioden 1996-1999, varav max en om året gick utanför USA. Så kan du ju gissa vilket lands spelare som gynnades mest av systemet med tvåslotsPTQer med endast resebidrag till vinnaren. Efter den fjärde PT-säsongen avslutades så hade såväl Los Angeles och New York alltså hållit i fyra Pro Tours vardera. Fördel USA någon?





Pro Tour Mainz, december 1997
Format: Tempest Rochesterdraft


Limited Pro Tour betydde på denna tiden oftast inga dunderresultat från svenskarna. Den europeiska skepsisen mot limited satt nog fortfarande i. Annars vet jag inte hur man ska kunna förklara resultaten. Vad många inte vet är att det är från denna turnering som det legendariska uttrycket "I came to play" härstammar". Helst ska det ju uttryckas på knackig engelska med fransk brytning. Det kommer från sjätte swissrundan när Chris Pikula på 4-1-bordet försökte ta en ID med en fransos vid namn Manuel Debard (tvåa på franska nationals det året och dessutom nybliven vinnare av GP Como i november 1997) - Detta då 4-1-1 var lock för t64 och automatisk kvalificering för dag två. Varpå fransosen uttalar nämnda sentens och sedan följer upp med att vinna matchen mot Herr Pikula på under tio minuter! Det råder lite oklarhet om slutplaceringarna för herr Pikula och Debard. Enligt tre oberoende turneringsrapporter jag tagit del av från 1997 så slutade Pikula 65a, dock enligt Wizards officiella coverage så slutade Pikula 81a. Enligt Pikulas egen turneringsrapport hade han nått dag två om han bara förlorat med 2-1 istället för 2-0. Kanske är det problemen med kalkylering av tiebreakers som ligger bakom dessa olika uppfattningar om final standings? Jag vet inte riktigt.
PT Mainz fick efteråt mycket kritik från alla möjliga håll på grund av organiseringsproblem och förseningarna. Problemen berodde mycket på att det var Wizards oerfarna europaavdelning som arrangerade istället för jänkarna som ju såklart var mycket mer rutinerade med stora turneringar. Turneringen var över 4 timmar försenad och det nya datasystemet med automatisk tie-breakeruträkning fungerade inte som alla hade trott, snarare fungerade det inte alls. Nikolai Weibull var riktigt nära att göra Johan "Krattan" Cedercrantz sällskap i att nå dag två. I sista swissrundan har Weibull bra kontroll på brädet vid ställningen 1-1- men endast creatures med toughness två eller lägre i spel. Motståndaren har en Evincars Justice på handen tidigare buybackad. Weibull är övertygad att motståndaren stod på två liv och spelar glatt ut en Master Decoy. Observera att på denna tid höll spelare koll på livet med en D20, ja även på PTs! Motståndaren spelar helt enkelt Evincars Justice och går ner på ett. Tydligen stod han på tre. Det kan definitivt vara så att han faktiskt gjorde det, och Weibull ifrågasatte det inte då, men under de 17 år som gått sedan dess har Nikolai blivit ganska övertygad om att motståndaren antagligen rullade sin tärning från 2 till 3 vid ett tillfälle när Nikolai inte såg. Sedan blev Nikolai snabbt ihjälslagen av två shadow-djur trots en bunte blåa kort på hand. Nikolai saknade Island nummer två och kunde inte spela sina blåa spells på handen. Som om playet med Evincars Justice inte var skumt nog föreslog Nikolais motståndare även att de skulle spela en träningsmatch innan den riktiga matchen i r6 på en PT?! Snacka om shady play, han ville väl scouta eller något. Nikolais upplevelse är att amerikanarnas inställning var att de hade något slags rättighet att få vinna, särskilt eftersom de åkt hela vägen till Tyskland. I runda fem slog Nikolai ut en jänkare som tyckte det var dålig still av Weibull att vinna eftersom det innebar att amerikanen inte skulle få spela dag två. Knepigt.

På denna PT blev Martin Jordö även första svensk att vara domare på en Pro Tour. Uppdraget att hålla koll på Mike Long var inte så lätt. Long körde sin klassiska, stå upp på stolen-charad med mera. Jordö försökte då diplomatiskt att få honom att sätta sig ner med hjälp av vänliga tillsägelser. Long började direkt bestrida Jordö och viftade med ett papper som enligt Long var ett läkarintyg på att han inte kan förväntas sitta normalt på stolar p.g.a. ryggproblem. Jordö minns att han tänkte att du har medicinska problem ja, men det är nog inte ryggproblem, snarare psykiska sådana. Long behövde dock mindre och mindre uppmärksamhet ju längre turneringen pågick, till slut blev Long 256a av 269 spelare.
Av svenskarna gick Johan Cedercrantz som enda svensk dag två med en 58e plats. Olle Råde 82a, Weibull blev 93a, Martin Jönsson 210a, Micke Magnusson 211a och Martin Eriksson 250e.

Det som gör turneringen minnesvärd för besökarna utöver själva drafterna var att siten inte var random convention center med tillhörande 10 000 parkeringsplatser vid en flygplats. Utan faktist hölls i en balsal i ett gammalt tyskt slott komplett med kristallkronor och kungaporträtt och allt! Siten är på grund av detta känd som Finkels favorit-PTsite genom tiderna och han har spelat på ett par olika ställen vad jag vet. På vägen hem åkte svenskarna buss. I Berlin klev det på en tysk skolklass på klassresa och skolungdomarna började givetvis strax smygsupa längst bak i bussen. En elev lyckades dock inte hålla nere sitt och spydde ner sig. Det blev plötsligt ett väldigt spring och oron bland de andra eleverna att deras lärare skulle få reda på vad som försiggick var påtaglig. Eleverna lyckades naturligtvis inte lösa det, vilket gladde svenskarna, eftersom magicspelarna alla tvingats ge upp sina dubbelsäten till förmån för enkelsäte plus packning i eget knä för att alla skulle få plats på bussen. Efter bussbyte i Helsingborg så gjorde det nollgradiga vädret sig rätt fort påminnt eftersom bussen saknade två fönster...
För Micke Magnusson så slutade dock inte det roliga med bussbytet. När han efter helgen återvände till sin civilpliktstjänstgöring blev han raskt inkallad till chefen och fick sig en rungande utskällning. Detta på grund av att han tagit en bondpermis på 36 timmar för att spela kort utomlands istället för att göra sin plikt mot fäderneslandet. Micke började bli lite orolig när chefen började prata om högsta bötessumman någonsin i civilpliktens historia. Det visade sig fem minuter senare att bötessumman var på 1000 SEK och Micke hade svårt att hålla sig för skratt. Han betalade lugnt böterna några dagar senare med ett smil på läpparna.


Pro Tour Los Angeles, mars 1998
Format: Block Constructed med Tempest


Spelades på båten Queen Mary och formatet var Tempest-Block Constructed. Formatet dominerades av Cursed Scroll och att varje färg utom grönt hade fått en väldigt kraftfull color-hoser så som Light of Day, Chill och Perish. Helrött var den vanligaste leken såklart och helrött dominerade fullständigt bland de som gick till dag två. Denna turnering går inte direkt till historien som någon höjdpunkt i Pro Tourens historia. Kanske beror det på att det var första och sista gången en block-constructed PT hölls i ett format med endast en expansion utgiven? I Malmö vid denna tid var de duktiga spelarna uppdelade på två lag, Team Tradition och Team Darkside, som hade två officiella representanter vardera i formaten som räknades d.v.s. standard, vintage och limited. Endast en spelare från vardera laget var dock kvalad till PTn. Martin PatrikAsp Jönsson för Tradition och Magnus "Mattis" Palm för Darkside. I brist på motiverade spelpartners lokalt lade de ner prestigekampen och reste i skånsk broderskaplig anda över till Los Angeles tillsammans i god tid innan turneringen. Inte ens de dedikerade sponsorkläderna togs med, för att hjälpa dem att överbrygga de invanda lagmotsättningarna. De båda skåningarna hade inte ens en lek klar när de anlände i LA ett par dagar innan PTn, planen var att sköta all speltestning på plats. Väl där så träffade de snabbt Olle Råde och hans vid tidpunkten amerikanska bästis Brian Weissman. Brian var inte sen att dela med sig av sin lilla uppfinning The Deck-tempeststyle, som var en blåvit kontrollek (duh!) med kort som Bottle Gnomes, Staunch Defenders, Whispers of the Muse, Legacy's Allure, Tradewind Rider och en stämnings-Mawcor. Techet visade sig fungera riktigt bra och Martin fick piska både Zvi och Shawn "Hammer" Regnier på väg fram till en fin 22a plats. En placering som även räckte för att bli bäste svensk. Eftersom Olle endast blev 59a. Magnus Palm spelade leken till en 53e plats och Weissman slutade 86a. För den stora dramatiken stod som vanligt Mike Long, vem annars? Som blev avslöjad med följande fusk. I sin upkeep så untappade han ett depletionland som inte skulle untappas, för att då kunna lägga Winds of Rath en runda tidigare. Rätt relevant när man håller på att dö av en hord gubbar! Tablejudgen upptäckte inget alls såklart och det hela påpekades kort därefter av en åskådare, vilket gjorde att en undersökning kring incidenten inleddes. Påföljden för Long? Enbart en varning blev det. Det är ju inte utan att man undrar vilken hållhake Mike Long hade på Wizards på den tiden. Även både Tommi Hovi och Gabriele Pissichio blev påkomna med fusk. I båda deras fall gällde det märkta kort. Pissichio gjorde det genom det geniala tricket att lägga alla land uppochned i leken gentemot spellsen. Samma trick som Donais försökte mot Jorstedt i Lag-VMfinalen 1997. Ett rätt uppenbart och enkelt avslöjat fusk, nåväl. Tommi Hovi däremot blev påkommen av ingen mindre än Olle Råde att spela med enbart japanska land när leken i övrigt var på engelska. Den lilla färgnyansskillnaden (japanska Tempest är känt för att vara mycket ljusa i färgen) gjorde så att Tommi rätt enkelt kunde som om översta kortet var ett land eller ej. Bestraffningen från domarna för Tommi och Gabriele i dessa två fall blev en game loss?! Boy har saker och ting förändrats sedan dess. Detta var samtidigt som den evige anti-fuskambassadören Dave Price stod som etta efter att stridsdammet i t8an hade lagt sig. Svenskarnas resultat: Martin Jönsson 22a, Magnus Palm 53a, Olle Råde 59a, Leonard Richardsson 71a, Mikael Magnusson 99a och Johan Franzén 107a. Totalt var det 342 spelare.


Pro Tour New York, april 1998,
Format: Tempest-Tempest-Stronghold boosterdraft


Bästa svensk Olle Råde 19e plats. Även Roger Tunryd gick dag två men missade t64. Av övriga svenskar gick ingen dag 2. Mike Long fick inte mindre än 8 varningar och cautions av lågnivådomare på grund av att han återigen stod upp på sin stol under spelets gång mitt under swissen, precis som i Mainz. Detta innan huvuddomaren Jeff Donais (igen Longs gamla lagkompis) strök alla varningarna och sade att: "-en spelare får spela ståendes på stolen sålänge de inte når så högt att de kan se motståndarens kort på handen". Varför någon person med IQ > Skonummer under en match skulle vilja stå upp på stolen under swissen av en PT, om det inte är för att komma tillräckligt högt för att se motståndarens kort på handen kan jag bara inte förstå. Min bedömning av andrahandsuppgifter gör att jag inte vet vad jag ska tro. Det känns som att det liksom inte räcker att förklara Mike Longs orädda trixande med att hans f.d. lagkompis och lvl 5-domare Jeff Donais räddar honom varje gång. Det verkar mer som om Long haft en hållhake på Donais och/eller Wizards om du frågar mig. Kanske något i stil med att han känner till hemliga skattebrott utförda av Wizards eller något som gör att amerikanska staten skulle gå bananas om de fick reda på det. Annars förstår jag inte hur man logiskt ska kunna förklara att Mike Long verkade komma undan med precis allt under hela 1990-talet. Förklaringen som Rosewater brukar komma med att spelet behövde karaktärer för att verka spännande köper jag då inte fullt ut. Det absolut grövsta fusket i turneringen var nog dock John Chinnock ansvarig för. Han blev påkommen med en fuskblandning sedermera kallad för bryggan. Det ser helt enkelt ut som att man blandar sin lek men den återvänder till slut till startkonfigurationen. Rykten spreds bland åskådarna på siten (domarna hade inte märkt något som vanligt) om fusket och det hela slutade med att Chinnock helt friviligt droppade ur turneringen och slutade med Magic helt och hållet. En litet steg i början på en lite renare Pro Tour med mindre förekomst av fusk.


VM i Seattle, augusti 1998
Format: Standard, Tempest-Draft, Tempest-block Constructed



VM 1998 spelades i multiformat som traditionen bjöd. Olle Råde som vid denna tid verkligen var en superstar tog sin vapendragare Mattias Jorstedt och reste till USA i mycket god tid före VM för att hinna speltesta med den dåtida eliten av nordamerikanska magicproffs. Många Living Death-mirrors blev det, när det inte draftades på den lokala MTG-affären. Mycket av testningen ägde till stor del rum hemma hos en viss person vid namn Ryan Fuller, som enligt många som är gamla i gemet skulle beskrivas som ännu värre än Mike Long, fast bättre på att dölja sina trix. Betänk då att Fuller ändå har bland annat fått en avstängning på grund av vad Wizards kallar för accumulated penaltys. Alla möjliga filurer ur den dåtida Magiceliten var där utöver de två svenskarna då såklart; Jon Finkel, Ben Rubin, Peter Radonjic, Dan Clegg, Brian Hacker, Truc Bui, John Yoo, Steven O'Mahoney-Schwartz, Dan O'Mahoney-Schwartz, David Price, Patrick Chapin, Tony Tsai, Terry Tsang, Casey McCarrel med flera. Kanske ska det ses som ett dåtida beach house? Trots massiv testning så gick Sverige inge vidare bra på VM, ett trendbrott gentemot tidigare år. Bästa svensk var återigen Olle Råde, dock först på en 95e plats på ett record av 10-10-1. Jorstedt blev 113e, Matti Leivo 122a och Leif Stockdale blev först 164a av 203 spelare.



Trots en förlust mot Levys rödsvarta Pit Spawn-lek i limted hade Olle positiva stats i draft med 5-2 efter dag ett. I constructed spelade flera av svenskarna Survival of the Fittest/Living Death i både Standard och Block, dock utan några framgångar. Ingen svensk tog mer än 3 vinster över sju rundor standard och i block gick det inte heller bättre. Speltestningen verkade fungera bättre för amerikanarna och tre personer från samma speltestningsgrupp som Olle och Mattias gick till t8: Finkel, Rubin och Hacker. I t8 var det slutligen sju amerikaner och en ensam fransos vid namn Raphael Levy. Som bevis på att vissa aldrig lär sig så försökte Gabriele Pissichio med samma trick/fusk som i Los Angeles tidigare under året. Denna gången blev påföljden en saftig ban istället. Så avslutas kapitlet om PT-säsongen 1997-1998.




Ending Credits:
Jag hoppas att läsningen varit till belåtenhet och att jag inte är allt för pladdrig i beskrivningen av 90-talets individuella Pro Tour-historia. Jag lovar att hålla mig kortare nästa gång. Som en hyllning till alla korta turneringsrapporter från 1990-talet kommer här lite gammaldags props till personer som utan vars hjälp denna artikel aldrig hade kunnat skrivas: Martin Cedercrantz, Mattias Jorstedt, Martin Milstam, Olle Råde, Niklas Eriksson, Nikolai Weibull, Mikael Magnusson, David Linder Martin Jönsson och Thomas Andersson. Tack så mycket

Vi ses i nästa avsnitt av Odyssén!