Vad har de då stoppat in? För att ta det jag tycker är minst intressant först så finns det fem nya challenges - fasta situationer med problem att lösa i stil med "brädet ser ut så här och du måste vinna den här rundan" - och emedan jag måste erkänna att jag bara gett dem en ganska flyktig genomtittning så verkar de rätt komplexa och spännande om man gillar sånt. En del av de tidigare challenges har varit ganska ytliga så det här känns som ett steg i rätt riktning.

Men över till det riktiga fläsket. Det finns en ny kampanj med fem motståndare och när man spöat upp dem finns det en revengekampanj med samma fem motståndare med fetare lekar. Den som har ögonen på skaft och är någorlunda normalbegåvad har redan räknat ut att de fem motståndarna är de fem gillena från Return to Ravnica: grönvita Selesnya, blåvita Azorius, rödsvarta Rakdos, blåröda Izzet och grönsvarta Golgari.

När man slår en av dem får man i vanlig ordning tillgång till leken i fråga och därmed finns det fem nya lekar att leka med, låsa upp kort till och föra rätt genom kampanjerna. Man kan givetvis använda de här lekarna mot den tidigare kampanjen, alla encounters, Planechase-kampanjen och så vidare också.

Varje lek har trettio upplåsbara kort. Eftersom jag inte är Felix har jag inte låst upp alla hundrafemtio än så jag vet inte hur fläskiga lekarna är när de är fullpowered, men jag har i alla fall skaffat mig en uppfattning om hur de lirar.

Selesnyas lek heter Collective Might och till ingens förvåning går den ut på att producera en massa djur som slår sönder motståndaren. Den gör gubbar med Jade Mage, Selesnya Evangel, Selesnya Guildmage, Fists of Ironwood och Midnight Haunting, pumpar dem med Leonin Armorguard, Intangible Virtue, Tolsimir Wolfblood, Verdeloth the Ancient och Overrun, och låter dem hjälpa till via Elvish Skysweeper och Scion of the Wild. I Magical Christmasland ligger Parallel Lives på brädet på ett tidigt stadium.

När man börjar låsa upp kort får man genast tillgång till Hero of Bladehold, lite av ett monster i sammanhanget, och sen flödar det in kort som Ant Queen, Wilt-Leaf Liege, Juniper Order Ranger och det något märkliga valet Novablast Wurm. Sjukt kraftfull i formatet, absolut. Extremt synergetisk i massor-med-tokens-leken, kanske inte.

Azorius lek är Aura Servants och bygger - rätt gissat! - på Auror. Den har kraftfulla creature enchantments - Griffin Guide, diverse umbror och MVPn Daybreak Coronet som äntligen hittat ett passande hem - och bra gubbar att lägga dem på - Kor Spiritdancer, Aven Fleetwing och världens tråkigaste gubbe. Mer synergi levereras av Auratouched Mage, Totem-Guide Hartebeest, Celestial Ancient och Sigil of the Empty Throne.

Azorius tidiga upplåsta kort kittlar mig inte lika mycket som Selesnyas, men ett par Winds of Rath kan väl ingen människa tycka illa om, Guardian Seraph är alltid en stjärna och när man väl tagit sig en bit in får man belöning i form av Sovereigns of Lost Alara. Ja, den är rätt tokig i leken.

Efter Azorius är det dags att möta Rakdos som spelar Grinning Malice. När jag först mötte den tyckte jag att den verkade rätt tråkig. Bara att lägga dumma arga gubbar och slå. När jag spöat den och började leka med den själv insåg jag att den faktiskt hade lite mer djup. Den har helt riktigt dumma arga gubbar som slår men pressar in lite tema också med Hissing Iguanar, Lyzolda och Deathbringer Thoctar. En hög removal och några Blood Cultist så är man igång. Rätt ofta hinner man dock inte börja leka för Demigod of Revenge har redan slagit ihjäl motståndaren, och det första kortet som låses upp är en tredje halvgud.

Man fortsätter låsa upp Onyx Mage, Scavenger Drake (rätt in i temat!), Malfegor, Kaervek the Merciless och en lite slumpad Chaos Warp. I det stora hela handlar det om att slå så hårt och fort som möjligt och om motståndaren står upp efteråt börjar man roa sig med sina temakort.

Izzets Mindstorms fokuserar förstås på instants och sorceries. Man spelar Arc Lightning, Electrolyze, Compulsive Research och Prophetic Bolt som dessutom pumpar Wee Dragonauts. Motståndarens gubbar dör på Razorfin Hunter och Steamcore Weird, och Spellbound Dragon eller Niv-Mizzet himself sopar upp det sista.

Efter några segrar börjar man plocka upp sina spells med Izzet Chronarch medan man skaffar sig fetare djur i stil med Living Inferno, Thunder Dragon och Sphinx of Jwar Isle. Insurrection gör också ett gästspel och bygger upp Planechaserelaterade drömmar.

Den sista leken, Golgaris, heter Sepulchral Strength och bygger på graveyardrelaterat skoj. Den slänger gärna Viridian Emissary och Yavimaya Elder i graven där de kan mata Mortivore och Sewer Nemesis, och på väg dit samarbetar de med Drooling Groodion, Blood Artist, Bloodflow Connoisseur, Golgari Germination och - naturligtvis - Grave Pact. Den här leken packar också den rätt buffliga Spiritmonger (första upplåsningen är exemplar nummer två), Pernicious Deed och Creakwood Liege.

Bland de upplåsta korten märks Master of the Wild Hunt, Mitotic Slime och Lord of Extinction, som tar lekens "Planechaserelaterade drömmar"-slot. De som känner mig ens lite grann anar att jag har en patologisk förkärlek till den här leken, men det hade nog varit mer av den varan om den hade drivit sitt tema lite hårdare.

Duels of the Planeswalkers-serien är specifikt och uttalat till för att få in nya spelare till Magic. Det har varit spelets problem sen det föddes. Magic har helt enkelt en brant inlärningskurva och en ganska hög deltagandetröskel. Diverse produkter har sprutats ut för att lösa knuten men först med Duels of the Planeswalkers anser sig Wizards ha lyckats. Här kan man sitta och spela hemma tills man har en aning om vad som pågår och sen kan man dyka upp på FNM och spela med fysiska kort. Det är faktiskt en fantastisk lösning, och expansionen till Duels of the Planeswalkers 2013 är den för det här syftet bästa produkten hittills.

Alla fem lekarna är utmärkt hopsatta för att göra spelet roligt för nybörjare och kittla fantasin. Det här är precis den sortens janksynergistiska lekar som vi alla byggde när vi först upptäckte att man kunde göra mer med Magic än att lägga gubbar och slå. Varje ny spelare som ser Kor Spiritdancer börjar drömma om lekar i stil med Aura Servants. Om man kan titta på Wee Dragonauts och inte tänka "recurra bränn och pump" är man död inombords och bör omedelbart avlägsna sig. Det är helt enkelt hur kul som helst att lägga Griffin Guide och Daybreak Coronet på Invisible Stalker. Det för mig tillbaka till köksbordet i mitten av nittiotalet.

Om jag tvunget måste klaga på något så är det att det är lite grann temaöverlappning mellan Rakdos och Golgaris lekar, samt att Master of the Wild Hunt kanske är lite onödigt komplicerad för en nybörjare. Men det är verkligen pyttesaker som inte stör någon.

Varenda gång jag recenserat en Duels of the Planeswalkers-produkt har jag sagt att den är bra för sin primära målgrupp, som jag dock inte tillhör. Det stämmer fortfarande; för mig är det här lätt underhållning och inte mer. Men för det syfte som spelet är skapt är det perfekt. Varenda potentiell Magicspelare borde få det här i händerna.

Det ser ljust ut för Magic.