Torsdag den 6/9, tidig svinotta, kl. 16:18: Jag vaknar till med en dödsföraktande hostattack. Telefonen ringer, jag kvävs sakta i konvulsionerna av mina egna lungors våldsamma runkande. Jag svarar av ren reflex, det är föreningen Arfolds kassör. Jag hostar honom till tinnitus. Han informerar mig om att det är torsdag. Jag misstror honom – senaste dagen jag hade minne av var någon fredag i slutet av augusti. En snabb undersökning bekräftar kassörens vilda utsagor; jag har febertrippat mig genom en hel vecka. Det skulle senare komma att visa sig att jag under denna vecka, som i trans, planerat och ordnat med det sista inför konventet.

Detta har jag dock inget som helst minne av.

Jag haltar upp ur sängen. Jag ser ut som Rutger Hauer i Hobo with a Shotgun. Jag drar på mig kläder som om möjligt luktar ännu värre än vad jag själv gör. Jag morrar och väser, hostar och svär. Med mina sista krafter och en halv flaska AXE sprayad utanpå min t-shirt hasar jag mig ut i den förblindande solen. Jag är på väg mot spelkonventets lokaler – kassören och de andra har förberett lokalen under hela veckan, utan mig. Det ryktas om att alla borden är stulna.

När jag kommer fram misstas jag av en för mig okänd funktionär som en alkis som halkat in från gatan. Jag blir vred. Hon blir rädd. Jag snor en flaska Ramlösa ur kylen och raglar svärande iväg – inom kort har jag samlat ihop en mindre armé av funktionärer. Jag anbefaller min hord att bege sig ner i den mögelskadade källaren, där hittar vi borden som Gud glömde. Vi snor dem, vi snor alltihop. I ett lämmeltåg av vettskrämda funktionärer transporteras alltsammans upp till Magicavdelningen, som någon sadistiskt lagd människa placerat på högsta våningen, så långt bort från borden som möjligt.

Med en hastighet som får Goblin Guide att framstå som årtiondets segaste 1-drop ställs salen i ordning. Nu är allt upplagt inför morgondagen. Jag skickas hem av Konventsgeneralen, som fruktar att jag annars inte kommer överleva till morgondagen. Med mina sista krafter tar jag mig hem, där jag glider in i feberyrans töcken och (enligt flertalet vittnesmål) tydligen spenderar kvällen med att ringa runt och våldshota in lokala spelare till konventet samt skicka obscena och obegripliga sms till min ex-flickvän.

Fredag den 7/9, ohelig tid, kl. 07:00: Jag vaknar till med en dödsföraktande hostattack. Dörrklockan ringer, jag kvävs sakta i konvulsionerna av mina egna lungors våldsamma runkande. Jag öppnar dörren i ren vrede, det är azasel. Jag hostar honom till tinnitus. Han informerar mig om att det är fredag. Jag tvingas acceptera hans ord som sanning samt hans närvaro i mitt hem, snubbens kort ligger av diverse anledningar i en stor låda i min lägenhet. Han börjar leta efter kort, jag försöker duscha mig frisk. Vi misslyckas båda två, tillsammans letar vi istället kort och dricker kaffe. I desperation städar jag mitt badrum och dammsuger hela mitt hem – Glazastik, Plague och pelle ska sova i här under konventet, jag nojjar över att den inte är ren nog. Det dröjer närmare 4 timmar innan Rikard (azasel) lyckas få mig härifrån.

I konventslokalen är det misstänksamt lugnt, 2 timmar innan öppning och en massa saker kvar att göra, funktionärerna sitter i klungor i uppblåsbara fåtöljer och pratar snusk. Jag ansluter, väl medveten om att Magiclokalen redan är färdig till 100 %. Pumpen går varm för att hålla lufttrycket stabilt i fåtöljerna, det skämtas hej vilt om vad pumpen har för alternativa användningsområden. Kevin smyger sig upp bakifrån för att skrämmas, lyckas istället köra in fingret i mitt högra öga. Det blev min signal om att det var dags att röra på sig, jag går till kiosken och snor en massa grejer, ingen vågar protestera – jag ser drogad ut, men känner mig inte mycket bättre heller.

Den närmaste timmen spenderar jag ensam i Magiclokalen, innan några av de lokala bildvridarna (Don, forsey, Frasse, Loff, Tilyna) dyker upp. Det börjar förberedas inför turnering i Block Wars – jag ser inte fram emot det, eftersom jag spelar en halvfärdig lek från Masques-block, fast inte Rebels. Mer än så vill jag inte tvingas återge, men låt oss nöja oss med att säga att för min del så var förnedringen total.


Turneringen drar igång, det är 7 man på plats, undertecknad inkluderad. Vi skriver med en 8:e spelare vars påhittade namn inte är lämpligt att återge här, eller någon annanstans – vad jag emellertid kan återge är att denna fiktiva spelare alltid förlorade alla sina matcher och alltid mötte någon av dem som hade minst poäng. Detta var då innan vi hade fått datasystemen att fungera, så saker och ting sköttes genom tvivelaktig matematik på en servett. ”Live coverage” går att hitta här.

Vi hoppar fram några timmar; pelle anländer, jag tvingas bruka mitt poetiskt överdrivna inflytande för att förklara att han är på statsbesök och således ska gå in gratis – funktionären i insläppet köper mina exotiska påståenden utan att ifrågasätta, mitt ego jäser, jag passar på att ge honom några fler namn som ska associeras med fritt inträde. Framgången är total – jag leder pelle upp mot Magicrikets glorifierade tronrum, där han får bevittna hur jag förlorar alla mina återstående matcher. Han verkar trivas, de andra verkar trivas, jag gnider mina händer i förtjusning och anar succé.

Jag minns inte vem som vann Block Wars, men det var säkert Tilyna – å andra sidan så drar han alltid som en kratta när det väl är turnering. Den hugade får fråga runt, annars kan väl den skyldige posta sin seger i kommentarerna – så slipper Magic-Sverige att leva i fasansfull ovisshet. Det kanske var Casual-Frasse som vann?


Mällroth dyker upp, bokstavligt talat med en hel Magic-butik i en skåpbil. Han börjar bära upp våldsamma mängder kort, pärmar och mystifika föremål. Jag förvånas över att flödet aldrig tar slut – i samma grad som jag myser över att SPARV fick en enorm butik, värdig ett konvent av ännu grövre kaliber. Tiden från butikens öppnande till första kunden gick att mäta i sekunder – framgången tycktes vara lika stor för butiken som för konventet i stort. Jag ”stödköpte” upp ett antal hundralappar i hopp om att de skulle få blodad tand till nästa år.

Vi spolar fram till Påsdraften, klockan är 20:00, det har börjat strömma till folk. Det uppstår tumult när folkmassorna inser att draftens 16 platser är hårdbokade – man börjar förhandla. Det går rykten om att förköpsplatser går att köpa loss för dubbelt pris nere i gränden utanför konventet. Det dröjer en halvtimme innan stormen bedarrar, 16 personer är med, en handfull andra sitter med gråten i halsen. ”Livet är hårt, Arvika är hårdare.” – tänker jag och börjar ordna med draftpoder och utdelning av boosters. azasel får Revised-boostern som innehåller 7 basic-länder och en bolt.

Domarna (Glazastik och Plague) anländer precis när vi har draftat upp och sitter med lekbygge. De är smakfullt blygsamma, jag tar på mig att förklara att nu är det de som bestämmer, det börjar glittra i ögonen på dem. Jag fruktade att jag hade skapat ett monster, men tiden skulle komma att visa att så inte var fallet – jag fick hota med våld för att de skulle passa på att sno grejer ur kiosken. Blygsamhet och måttlighet tycks vara de förhärskande dygderna i Trollhättan.

Det börjas spela. Don gör Arvikas första Judge call på över 10 år – jag minns inte exakt vad det var, men har för mig att han var osäker på om man ska dra kort innan eller efter man slåss med gubbarna. Don har alltid haft lite svårt för spelets subtila delmoment, så det låter högst sannolikt att så var fallet. (Eller hur var det nu Mikael?)

Jag draftar som en skadeskjuten kråka. Jag spelar som en moffad pensionär. Jag mår som en blandning av båda. Jag snyter mig mer eller mindre konstant under motståndarens tur, med fåfänga förhoppningar om att kunna andas i min egen tur, så jag kan finna luft i lungorna att passa över turen, eller i vissa få fall, göra ett patetiskt anfall med gubbarna som jag inte ens då kunde begripa att jag draftat till mig. Jag insåg att jag måste ha varit högst behjälplig för de andra, genom att tunna ut draftpoolen på alla dåliga bilder. Det var i alla fall så det kändes när pelle mosade mig som en klase bananer under en ångvält.

Draften var en succé, alla hade grymt kul, men rent tävlingsmässigt var jag så långt från succé man kan komma. Jag begav mig i feberyrans töcken ner mot kiosken och en gratis Ramlösa, där följande utbyte av ord och händelser skulle komma att utspela sig:

Jag: ”Ramlösa.” *pekar* ”Ge mig.”

Funktionär X: ”Det blir 20:-”

Jag: ”Jag är viktig.” *visar t-shirt* ”Den är gratis.”

Funktionär X: ”Okej, jag såg inte tröjan. Förlåt.”

Jag: *hostharklande mummel*

Funktionär X: ”…”

Funktionär Katrin: ”Hur gick det på turneringen? Är ni klara?”

Jag: ”Det gick åt ***, draftade som en ***. Fick stryk som ***. Men det var *** kul.”

Funktionär Anna: ”Anders har tydligen slängt ut någon från konventet.”

Jag: ”Va? På vilka grunder då om jag får fråga?”

Funktionär Anna: ”Jag vet inte, men det ser ut som det.” *pekar mot entrén*

Jag: ”Va ***, slänger han ut nån NU?” *vänder mig om* (Ser Anders, den lokala spelföreningens kassör, bestående av, uppskattningsvis, 130 kg mandom och muskler, redo för strid och backad av 4-5 snubbar från Arvika.) ”Det är nog bäst att jag drar dit.” – säger jag och skyndar iväg.

Kommer ut och ser en liten spenslig tonårsgrabb med en flaska sprit av svåridentifierat märke i handen, gestikulerandes mot sitt skrev, undertiden han i en rask och hög takt vräker ur sig:

”AAAAAAAAAAAAURGGHHHLL!!! Jag blir så *** arg, *** *** ***, sug min *** *** ap***!!! Jag *** din mamma, din mamma och jag ***, hon *** *** min *** hela natten!!! AAAAAAAURGHHHLLL!!!”

Anders står och skrattar och tycks uppmuntra den unge grabbens svåråtergivna kommentarer rörande sina milf-preferenser. Stämningen är en smula hotfull, grabben vevar med sin flaska.

Men ack, han vevar för fort, han vevar för hårt, flaskan far rakt in i en i närheten parkerad skåpbil*, med ett kras far den i marken – glas och starksprit sprids över gatan. Den unge mannen blir helt vansinnig och börjar spotta fram förbannelser som är helt omöjliga att återge ens med censur och skämtsam omlindning – i alla fall om jag ska stå en chans att bli publicerad utan att muta Redax.

(*Mällroths skåpbil?)

Med dödshoten hängandes i luften som rosa ballonger släpas ungtuppen bort av sin kamrat som, på goda grunder, fruktar att det annars oundvikliga slagsmålet skulle vara till sin vansinnesberusade kamrats nackdel. Med ett vrål försvinner duon bakom knuten, förbannelserna haglar.

Vi ringer Arvika-polisen, för vilka detta är ett rutinärende. De lovar att skicka en bil och plocka upp grabben – vi vet alla att de ljuger, men rätt ska vara rätt och har vi tur kanske de glider förbi och tittar ilsket på folk om ett par timmar. That’s gonna show ’em who’s the boss..

Jag snackar med Anders och får på så sätt reda på att de överförfriskade ungdomarna dykt upp i trappuppgången till Magicavdelningen, där de vänligen upplysts om att de måste betala för att få komma in, samt nyktra till då det råder fylleriförbud på konventet.

De ska ha blivit extremt provocerade av det här vansinnigt orimliga kravet från vår sida och istället upplyst om att de har rättigheter, som inkluderar men inte på något sätt är begränsade till, att vistas vart de än känner för det och när de känner för det. Med den synen på saken blev de såklart en smula upprörda när de fann sig själva upplyfta i skjortkragen och utburna ur lokalen.

Jag gratulerar de långväga Magic-gästerna till sin första kontakt med Arvikas ”finkultur”.

(Jag skulle komma att bevittna ett par slagsmål till under konventet, fast då utanför våra lokaler, vid det lokala snabbmatshaket, där drägget bruka hänga om nätterna.)

Någonstans efter detta så tar jag med mig Glazastik, Plague och pelle ut i den kalla natten och börjar traska hemåt. Polisen har orkat hasa sig ut på gatan och är i färd med att avstyra slagsmål mellan ungtuppar som slåss om småtjejernas gunst. Grabbarna bråkar med polisen, tjejerna tuggar tuggummi och pillar med mobilen. Jag noterar att det är som en karikatyr av sig självt och traskar vidare, utan att upplysa mina tre färdkamrater om mina iakttagelser.

För mycket Arvikakultur på en och samma kväll kan vara skadligt.



Lördag den 8/9, tidig svinotta, kl. 11:00: Jag vaknar till med en dödsföraktande hostattack. Alarmet på telefonen tjuter som en katt i målbrottet, jag kvävs sakta i konvulsionerna av mina egna lungors våldsamma runkande. Jag stänger av alarmet på ren reflex och hostar mig själv till tinnitus. Domarna har gått upp tidigt och dömer Vintage – jag och pelle har tagit sovmorgon. Vi äter frukost, sen hörs ett brunstmässigt brölande i hallen, det är azasel som kommit hit för att hämta sina kort och erbjuda mig skjuts till olika hållplatser i staden.

I olika omgångar så skiljs vår trio åt och återförenas i takt med att jag köper vitamindryck som borde dopingklassas och en hela gin – som ska rädda min söndagskväll, efter att jag styrt upp ett konvent som jag egentligen inte är frisk nog att delta på.

Det drar sig mot Legacy – höjdpunkten på hela konventet. Turneringen drar 24 personer, en enorm siffra i sammanhanget Arvika. Domarna är skärpta och på hugget, det hålls tal av domarkåren och Föreningen SvenskaMagic, jag sitter ner. Det känns skönt, för en gångs skull är det jag som sitter ner, nu kan jag ta det lugnt. Allt är i domarnas händer.

Det är svårt att beskriva känslan av att bli avlastad för någon som inte själv är den ständige spindeln i nätet, men det känns lite som att lyfta av sig en blyryggsäck.

Jag spelar bränn – men jag spelar också dåligt. Jag går 0-2 mot Don, som jag enbart gått 2-0 eller 2-1 mot i speltestning. Jag går 0-2 mot en Infect-aggro, efter att ha totalbommat att leken kan slå in 8+ poison counters på en tur. Sen lyckas jag missa att bräda in mitt artifacthat mot en UW Stoneblade och går 0-2 igen. Det slutade med 2-3 för min del, men jag är nöjd ändå – om felet enbart är att man spelar som ett fyllo så finns det åtminstone utrymme för förbättringar.

Don och Loff gick 0-0 mot varandra efter time och bevisade en gång för alla att de (inte bara) är nollor båda två, utan dessutom inte har vind i seglen för att gnälla över att undertecknad sysslar med slowplay och går till time när vi Casualdraftar hemma i min lägenhet.

Mikael och Olof – sug på den. Hämnden är ljuv.

Jag lallar runt som en fåntratt, febern håller mig i sitt obevekliga grepp. Nostalgidraften (Masques-block) blir försenad pågrund av att jag sitter och äter köttbullar på nedervåningen, med alla boosters i ryggsäcken. När den väl börjar så är det med nöd och näppe. DCI-reportern strulade, domarna var nära att somna och den sista platsen i draften fylldes upp med en random snubbe jag kidnappade i kiosken och stack till ett DCI-nummer.

Jag missar totalt att borttagningen av mana burn (förutom att det förstört spelet, whine, whine) har gjort så gott som alla röda gubbar i Prophecy till Limitedbomber. Istället bygger jag lek på 4 Rebels och en massa svarta Walls. Det är den sämsta lek jag någonsin byggt.

Redan i första matchen så slår det lock för öronen. Jag har fått öroninflammation som grädde på moset. Jag hör ingenting, läser på läppar för att hänga med – driver bort i dimmornas land och tillbaka till verkligheten. Gör så många game play errors att jag än idag inte begriper varför jag inte blev diskvalificerad av domarna. (Jag kanske hade en orättvis fördel som utgjorde deras hem för natten?) Men sanningen är nog den att de inte såg mig och att mina motståndare inte hade hjärta att skicka domarna på någon som, enligt vittnesuppgifter såhär i efterhand, såg ut och lät döende.

Jag minns att jag droppade och att jag handlade en massa lådor i butiken. Jag minns även att jag drog obscena paralleller mellan att sortera kort och att kopulera – vilket ska ha lett till att Mällroth med en skämtsam ton körde ut mig från lokalen.

Tur det – vem vet annars vad jag hade gjort eller sagt?

Söndag den 9/9, tidig svinotta, kl. 11:00: Jag vaknar till med en dödsföraktande hostattack. Alarmet på telefonen tjuter som en katt i målbrottet, jag kvävs sakta i konvulsionerna av mina egna lungors våldsamma runkande. Jag stänger av alarmet på ren reflex och hostar mig själv till tinnitus. Min lägenhet gapar tom, likaså minnet. Vad hände igår? Vart tog alla vägen? Så mycket frågor, så lite svar. Ett telefonsamtal bekräftar att domarna är hemma i Trollhättan. En promenad till konventet bekräftar att pelle draftar och att butiken packat ihop.

pelle, Frasse, Loff och jag äter hämtpizza, sen försvinner alla.

Jag spenderar resten av eftermiddagen med att städa, sen går jag hem, däckar i duschen och låter allt som hänt hinna ikapp mig. Jag är dyngsjuk, svinigt trött och inte så lite förvirrad. Men jag har arrangerat ett stort Magic-konvent.

I Arvika.

Och alla verkar vara sjukt nöjda med min insats. Jag tillåter mig att slappna av och känna att jag gjort bra ifrån mig.

Det brukar jag sällan göra. Mina krav på andra är höga – men aldrig så höga som kraven jag har på mig själv.

Jag somnar i duschen.

Detta är min redogörelse för SPARV 2012 – startskottet för aktivt spel i Arvika.





Jag vill avsluta med att tacka:

* Föreningen SvenskaMagic Junior – pelle, som hjälpt mig med det som jag inte kunde ordna själv. Sanktionering, marknadsföring och att hitta domare.

* Domarna – Glazastik och Plague, som ställde upp med kort varsel och skänkte stjärnglans till hela arrangemanget.

* Mällroth – som ställde upp med en fantastisk butik.

* Alla andra som deltog, hjälpte och var med på ett eller annat hörn i att få till det här fantastiskt trevliga evenemanget!







"Tack och hej!"
Anders a.k.a Zeldan_Zelodon

1-2021-23